lördag 25 februari 2012

Snart är det dags



Det märks ute, det känns i luften, att snart är det dags. Fika ute. En del av borden i Gamla Linköping är redan ute. Prydligt står de med sina stolar, strategiskt utplacerade vid ställen där sol och värme kommer åt att värma den som använder dem. Dörren till uteserveringen är fortfarande ordentligt låst så kaffe och bulle får tas från inneserveringen. Men vad gör det.

torsdag 23 februari 2012

Blått till grått



Det blev ingen pulka den här gången. Det blev plus grader, regn och blåst. Snön krympte och försvann. Idag finns inte en gnutta kvar och i den leran som finns kvar vill inte ens jag cykla i. Men om jag planerar ordentligt kanske jag kan åka nästa vinter – om det nu kommer snö – och jag har hälsan – och om pulkan blir vallad – och ingen tittar på. Fast det är klart, en välkomst kommitté som väntar med varm choklad och kanelbullar kan ju vara helt okej – och någon flagga –  och en liten blåsorkester – och allmänt jubel. Suck ja, det är tur att det snart är sommar.

måndag 20 februari 2012

Ännu mera blått



Det var ingen som åkte pulka den där blåa morgonen. Valla backarna låg öde. Inga tjut av pulkaåkare, inga gnisslande medar efter kälkar, inget prassel efter soppåsar eller gummibåtar.  Men om man nu skulle åka,  vilken blå backe skulle man ta? Den åt vänster eller den åt höger? I vilken fick pulkan mest fart? I vilken fanns det gupp som gjorde att man flög flera meter? Och gjorde den blåa färgen att allt gick långsammare? Svåra funderingar och val. Jag tänkte och sen cyklade jag vidare utan svar, jag behövde ju inte välja, cykel kör man bara i backarna på sommaren.

söndag 19 februari 2012

Hemväg



På väg hem, lite tidigare än vanligt. Det är fortfarande ljust och långt där borta går solen ner. Som en brand lyser den mellan träden.

onsdag 15 februari 2012

Blå morgon



Cykeltur till arbetet. Klockan är omkring 7.30. Det är snö överallt och bara lite kallt. Fåglarna sjunger så det dånar och en hackspett hamrar med. Än så länge är det ödsligt men snart kommer jag till befolkade trakter. Då lämnar jag den blå världen och träder in i … tja, den grå, bullriga asfaltsvärlden?


(Jag fotade utan blixt, det var lite dimmigt, fullt med snö, lite minus, solen lyste med sin frånvaro och alla kort blev blågrå. Så nu är det bevisat, vintern är inte alltid vit, den är blå också!)

lördag 11 februari 2012

Linköpings Folkskolors Musikkår



För väldigt länge sedan spelade den här gossorkestern för befolkningen i Linköping. Ibland marscherade de på gatorna och spelade, och ibland så stod de, som här, i närheten av Klostergatan i Linköping och blev fotograferade.  Sannolikt ägde varje barn ett eller flera exemplar av vykortet  och säkert såg både en och annan stolt mamma på sin lille son där han stod med sitt musikinstrument. Kanske vykortet skickades till släktingar långt borta så andra fick se hur märkvärdig deras lille pojke var. Året då det här vykortet skickades var 1919. Musikkåren skulle ut och åka båt till Rimforsa och de behövde en gruppbiljett på tåget  till hemresan. Min pappa fick så småningom också en plats i orkestern, fast det var på sent 1930-tal. Då hette dirigenten John Boman och orkestern kallades  för Bomans pojkar. Men det, det är en annan historia.