tisdag 31 maj 2011

En husmors dröm?


I Carin Nilssons vita villas kök i Gamla Linköping, finns två vackra skafferier. Nu är det ingen mat där, och det är ju tur, för det gamla köket används inte mer och då skulle maten ligga där och bli äcklig. Istället finns det massvis med vackra byttor, bunkar, kannor, burkar, brickor och annat där. I det ena av skafferierna finns det vackra husgeråd av emalj, både vita och gula. Undrar vad Carin Nilssons föräldrar hade i de vita emaljtunnorna. Sylt, svamp, äpplen eller mjölk?  Kanske fanns där mjöl till allt bröd som bakades i köket en gång i början av 1900-talet. Det är något visst med husgeråd i emalj tycker jag, de är så väldigt fina.

Mer om Carin Nilssons villa hittar du här.

lördag 28 maj 2011

Isskåpet Svenske


I köket hos Carin Nilssons villa står på stadiga ben isskåpet Svenske. Innan våra brummande, elslukande kylskål gjorde entré fick ett hederligt isskåp duga för att kyla och hålla maten kall. Skåpet fylldes med is, som iskarlar kom med. Vissa modeller hade isen längst ner, andra, senare modeller hade isen längst upp. Smältvattnet från isblocken rann ut genom rör eller kanaler.  Maten som skulle kylas lades på galler mitt i skåpet. I Carin Nilssons isskåp var isblocken placerade upptill och skåpet var ett av de bästa på marknaden. Carin Nilssons föräldrar snålade inte, de satsade på kvalité. Det kan ju jag, som betraktare, vara glad för. Hade det varit ett dåligt gjort skåp hade det säkert inte stått där idag hundra år senare. Och vad hade jag då fått titta på, en murken trävägg med råtthål i eller en vacker kakelugn eller något helt annat? Men vore skåpet mitt skulle möjligen en annan färg passa bra, duvblått kanske. Eller så behöll jag det vitt. Där inne skulle vackra tyger finnas, eller kanske finservisen, eller alla mina fotografier eller … åh, det är så svårt att bestämma. Tur att det står där det gör, isskåpet Svenske.

Mer om Carin Nilssons villa hittar du här.

torsdag 26 maj 2011

En dörr in


För att komma in i Carin Nilssons vita villa i Gamla Linköping får man gå igenom en grön hög dörr. Trappan dit är smal och trång och hallen innanför dörren är inte mycket bättre. Om man hade levt på 1920-talet och av en händelse blivet bjuden på kalas till villan, fick man inte ha bråttom. Det gällde att lugnt och stilla vänta på sin tur. När Carins föräldrar bjöd på fest så bar damerna i alla fall inte krinolin, och det var ju tur, för hade de gjort det så skulle det blivit svårt för dem att få plats. Både uppför trappan och inne i hallen. Och vi ska inte tala om hur det var i rummen. Lika litet och trångt. Här passade absolut inte krinolin och stora hattar.  Men 14 anställda på arbetsresa och en guide fick plats. Men så bar vi ju inte krinolin heller.

Mer om Carin Nilssons villa hittar du här.

onsdag 25 maj 2011

Ett vitt sagohus



Ibland har man turen att få resa på sitt arbete, man gör en arbetsresa. En del åker till Kina för att sälja solfångare, andra åker till USA för att sälja bilar, andra åker till Saudiarabien för att sälja telefoner. Jag åkte till ett vitt sagohus. Jag åkte till Carin Nilssons villa.

Mer om Carin Nilssons villa hittar du här.

måndag 23 maj 2011

Tunneln


Vägen till mitt arbete går inte enbart genom en matta av vitsippor, fantastiska grindar och förbi gamla, röda hus.
Den går också genom en tunnel. Den luktar inte bensin och avgaser även om vägen är av asfalt. Den är avgiftsfri. Den är bilfri och levande. Den är av blad och blommor vars doft är bedövande.  Jag har insett att min väg till och från arbetet är rena nöjestrippen, en väg som styrker själen och fyller mig med mod. Det kan behövas för jag har ett äventyrligt arbete.

lördag 21 maj 2011

En gammal brygga


En gång i tiden var den säkert hel. Plankorna var nya och stadiga. Buskarna och gräset runt omkring var klippt och ansat. Kanske låg det en liten vacker roddbåt där guppandes i vågornas mjuka gungande. Lambohovs säteris näckrosdamm var en trygg plats för en liten båt. Stormarna blev aldrig svåra på den lilla sjön.
Lambohovs säteri är en sliten skönhet. Något fattas i sättet att sköta gården och dess trädgård. Kanske är det bristande intresse eller brist på pengar eller kanske är det en kombination av båda. Varför den här trasiga bryggan med murkna brädor fortfarande är kvar kan man ju undra. Men den ger en fingervisning om hur det en gång har sett ut och mitt i allt det trasiga är den ändå vacker. Den är också ett tacksamt foto objekt, det gläds jag åt.

torsdag 19 maj 2011

Säteriet och dammen


Ett av mina favoritställen, Lambohovs säteri med tillhörande näckrosdamm. När man står och spejar upp mot gården är det lätt att föreställa sig systrarna Sinclair en maj eftermiddag i slutet av 1700-talet. Där kom de gående på den stora gräsmattan, kanske i sällskap med vänner. Deras vackra sidenklänningar och små parasoller prasslade när de gick ner mot näckrosdammen. Ännu blommade inte näckrosorna, det var ju bara maj, kanske var dammens vatten utan blad och vass, och kanske låg det där stilla och blank i solskenet och bara väntade på att någon skulle sätta sig i båten och ro en stund.

måndag 16 maj 2011

Glimt av en rosa kyrka


På min promenad till Lambohovs säteri kom jag efter en stund till en glänta. Träden glesnade och långt där borta skymtade Slaka kyrka. Så skönt att den fortfarande fanns kvar, trots den stränga vintern. Rosa och grann låg den där på höjden. Systrarna Sinclair från Lambohovs säteri hade många gånger suttit och lyssnat på predikan i den kyrkan och de hade också hört klockaren Gustav Rydgren pingla i kyrkklockorna. Utanför stod hästarna och vagnen och väntade och hemma på säteriet väntade middag i salongen. De hann nog bli bra hungriga innan de kom iväg från kyrkan och frusna för i kyrkan fanns inga element.

lördag 14 maj 2011

Eftermiddags fika


Det här blev jag bjuden på idag, på eftermiddagen, i en stor lummig vildvuxen trädgård. Rabarberpaj, blåbärspaj, sockerkaka och mjuk vaniljglass. En stor kopp varmt te och trevliga människor. En bit av paradiset.

Skogs stigen


Att komma till Lambohovs säteri kan ta sin tid. Det beror självklart på var starten på promenaden är, och vilket fortskaffningsmedel som används. Går man en promenad, och startar rätt långt ifrån, måste man gå igenom åtminstone en skog. En varm och solig dag som det var för några dagar sedan, gör det inte så mycket att det är en rätt lång väg att gå. Alla nyutspruckna löv, alla vitsippor, all fågelsång och det värmande solskenet gör promenaden lätt . Och tröttnar man på att lyssna på naturen kan promenaden användas till funderingar. Det var ju här i traktens kyrka som klockaren Gustav Rydgren arbetade på slutet av 1700-talet, undrar vad han tyckte om att höra klockorna dåna. Blev han döv månne av allt ljud? Och så var det systrarna Sinclair på Lambohovs säteri. Var de smala och smärta i sidenklänningar som frasade och prasslade? Eller åt de för mycket praliner och blev tjocka och feta? Och allt tjänstefolk som fanns på säteriet, gick de alla i den rosa kyrkan på söndagsgudstjänsten eller blev det alltid någon som varje söndag fick stanna hemma? Suck ja, så många frågor det kan bli.

onsdag 11 maj 2011

Tillbaka


Det finns ställen man alltid återkommer till. Finns det möjlighet gör man det på riktigt, annars får bilder och minnen räcka för att återskapa känslan av välmående. Jag har turen att bo nära en av de platser jag gärna återser, Lambohovs säteri och parken med näckrosdammen.
Ibland på väg dit kan det, så här efter vintern, dyka upp nya installationer. För ett år sedan kom staket och delade en av alla vägar till säteriet i ett utanför och innanför.  Vad kunde det vara innanför? Busiga kor, ulliga får eller vilda hästar? Jag tog en annan väg till säteriet, jag ville inte chansa den här varma majdagen. Jag hade ju inte varit här sedan i höstas, och jag ville behålla min känsla av lugn och ro. Att bli jagad av kor skulle förstöra det hela.

måndag 9 maj 2011

En svart Mercedes


Familjen som kom till Hallingdal i Norge flera hundra år efter det att Harald Hårfager stått där och skådat ut över fjälltopparna, kom inte per häst. De åkte inte heller en Morgan. Nej, en svart Mercedes var en bra bil för dem. De var ju rätt många. Skulle bilen gå sönder kunde de alltid hoppa på den vita bussen. Kanske den kunde ta dem till den röda stugan de hyrt den där sommaren för länge sedan. Ännu en bilsemester hade börjat.

lördag 7 maj 2011

Drömlikt transportmedel

Som transportmedel fram och tillbaka till någon plats som arbetet eller kalas eller något annat viktig, kan ju en Morgan vara något att ha. Att åka till Maxi eller någon blomsteraffär är inte att rekommendera om man inte ska handla lite, några liter mjölk eller ett mycket litet päronträd eller så. Bilen är ju inte till för att lasta full med bagage eller påsar. Då får man allt plocka fram en stadig Volvo eller någon annan praktisk bil från garaget. Nej, en Morgan är till för att resa lätt och tjusigt med på vägarna. Liksom glida fram i en dröm på en ljummen sommarväg. För vissa är det en total lycka.

torsdag 5 maj 2011

Förälskelse


Hallingdal i Norge ligger i Buskerud fylke, och det ligger granne med Harald Hårfagers Vestlandet. Det är alltså fullt möjligt att han stod i Hallingdal någon gång under 860-930. Det var de åren han var kung i Norge. Kanske tog han sitt följe av män och red in i den vilda ödemarken. Kanske tänkte han på Gyda Eriksdotter, den grannaste kvinna han sett. Hennes hår, hennes skratt. Ja, hela hon var något han längtade efter. Men hon ville inte ha honom. Skrattande hade hon tackat nej, sagt: - Du är inte mäktig nog. Kom tillbaka när du är kung. Hon skulle allt få se, den utmaningen skulle han klara och hon skulle bli hans, om han så skulle dö på kuppen.

onsdag 4 maj 2011

Harald och Hallingdal




För länge, länge, länge sedan föddes Harald.  Året var 860 eller där omkring (det är innan medeltiden). Han bodde i det som skulle bli landet Norge. Harald tog det inte lugnt och drack mjöd och solade sig på eftermiddagarna, nej han kämpade och slet, krigade och slogs för att alla småriken skulle bli hans. Tillsist blev han kung över hela Norge.
Kanske stod han en dag i Hallingdal och kände sig nöjd. Inte kunde han undgå att se hur vackert allt var. Fjällen som höjde sig, floden som rann där i mellan, träden, naturen och ett och annat hus. Och allt var hans. Håret fladdrade i vinden, eller möjligen stod det rakt ut. Det var varken kammat eller klippt. Troligen inte heller tvättat på många år, men snart skulle det ske. Löftet han givit hade blivit uppfyllt. Nu var hela Norge hans och då kunde han klippa sig. Harald Hårfager, kung av hela Norge, manade på sin häst och red ned mot vattnet.

tisdag 3 maj 2011

Längtan efter iris


I dag var det minus ute när jag vaknade, det snöade när jag cyklade till arbetet och snöade ännu mer när jag cyklade hem. Nu längtar jag till sommaren och till mina blå iris, till humlor och getingsurr och ett stilla gungande i hammocken.