söndag 27 februari 2011

Resväska - röd


När man ska ut och resa måste man ha väskor med sig. Där i ska packas ombyte av kläder, tandborste, böcker, papper, kamera och matsäck. Så var det förr i tiden och så är det i dag. Ibland måste väskorna vara mycket stora och många, ibland räcker det med små väskor och bara en. När jag gick till lekis packade jag min röda väska med frukt och kanske ett ombyte med vantar. Jag hade en mycket lång väg att gå, men jag hade sällskap med Helene, så jag hade aldrig tråkigt. Möjligen är det magi med i spelet, eller så är det att jag har mycket längre ben nu, men när jag tänker på vägen till lekis idag så var det ju bara bakom kullen huset låg. Alltså rätt nära. Det är konstigt med resvägar. De mycket långa vägarna man gick som barn, blir på något konstigt sätt mycket kortare när man blir stor och vuxen.

fredag 25 februari 2011

Till sjöss


Och visst fanns det ett skepp som väntade i Gränna, den där sommardagen när Pehr Brahe d.y. gäster äntligen kom i väg från Brahehus. Influensan hade gått över och festligheter var på gång. Seglen hissades och så bar det av till Visingsö där Pehr Brahe väntade den där sommardagen någon gång på 1660-talet. Vände sig gästerna om och tittade tillbaka in i Grännas hamn kanske de såg konstiga formationer i solddiset av båtar av okänt snitt och många järnvidunder på kajen. Vad visste de om motorbåtar och bilar? Inte ett skvatt, men festa det kunde de och så försvann båten iväg från fastlandet och resan tog en annan väg.

måndag 21 februari 2011

Försenade gäster


Och så gick dagarna. Kanske fick Pehr Brahe vänta länge på att gästerna kom ner från Brahehus. Han fick stå där och vänta i hamnen i Gränna, för även på 1660-talet kunde gäster bli sena till kalas. De kanske drabbades av influensa och fick ligga kvar där i sina fina gästrum och må illa, ha feber och värk i hela kroppen. Som tur var fanns det tjänstefolk som kunde passa upp och ta om hand den som var sjuk och Pehr Brahe skickade nog sin läkare som kunde tappa blod eller ge något för det onda. Säkert kom prästen och bad för den sjuke, för sjukdomar var ofta förenat med fara för livet och så värst mycket botemedel fanns det ju inte.  Annat är det väl nu, på 2000-talet, då det finns mediciner, sjukhus och TV för trötta kroppar. Och barnen har mammor och pappor som vabbar, passar upp, pysslar om och tröstar. 
Tillsist när sjukdomen sen gick över och livet gick igång igen, tog sig gästerna på Brahehus, de som överlevt, ner till hamnen i Gränna. Som tur var fanns det inga bilar där att snubbla på, de uppfanns ju långt senare, och båten såg ut att ligga kvar och vänta. Barnen på 2000-talet sprang glada ut i snön och lekte och tjänstefolket i Brahehus och mammorna och papporna på 2000-talet, sjönk trötta ner i stolar och soffor, och alla hoppades de på att det skulle ta mycket lång tid innan nästa sjukdomsperiod slog till igen.

onsdag 16 februari 2011

Nedför backen till hamnen



Om man nu av en händelse levde runt 1660 och var bjuden till Pehr Brahe på Visingsö kunde det komma sig att man fick stanna några dagar. Möjligen kunde gästerna få sova över på Visingsö, men annars hade Pehr Brahe en liten gäststuga som låg högt upp på fastlandet.  Den hette Brahehus, och låg där just intill motorvägen. Fast på den tiden fanns det ju ingen motorväg där. Och det var tur, för hur skulle annars gästerna få någon  nattro.  Men det var rätt långt till Pehr Brahe, han bodde ju på en ö i Vättern, och att vara gäst hos någon innebär också att träffas, så när Pehr Brahe bjöd på fika hemma hos sig blev det genast lite besvärligt. Först var gästerna tvungna att ta sig nerför en jättelik backe. Brahehus låg högt upp och hamnen låg långt ner. Inte fanns det någon linbana som gästerna kunde åka ner med, sådant tänkte inte Pehr Brahe på. Först fick man gå, eller bli buren i en bärstol och sen var det hästkrafter som gällde, riktiga sådana, inga bilar. Väl nedanför backen väntade inte en asfaltsväg med blommande syrener, röda hus och en svensk flagga som vajade för vinden. Asfaltsvägar fanns inte på 1600-talet. Men kanske fanns där en annan väg med hjulspår i leran, och kanske var den kantad med ängsblommor, och säkert ledde den till hamnen där båten väntade. Den som skulle ta gästerna till Visingsö.

lördag 12 februari 2011

Brahehus

Huset skulle, tänkte Pehr Brahe d.y., vara ett änkesäte åt frugan . Ett litet nätt slott som skulle trösta henne när han dog och en plats som skulle var hennes egen. Men livet går inte alltid som man tänkt sig, för när alla stenar tillsist var på plats, taket putsat, möblerna inburna och invigningsfesten stod för dörren, så var hon redan död. Fru Kristina Katarina Stenbock dog en sorglig junidag år 1650. Redan tre år senare gifte Per Brahe om sig, men Brahe hus, vid Vättern, blev inte nya fruns änkesäte, nej nu blev det parets gästhus. Det var på tiden innan friggebodar och rum i källaren var till för gästerna. Här var det platsbyggt, fristående boende som gällde, och rätt långt bort från värdfamiljen skulle det vara.  Men det fanns nog någon nytta med det. Släktingar som dyker upp i tid och otid och aldrig har vett att åka hem efter en dag eller två, kan bli lite jobbiga om de bor i gästrummet i källaren. Här, på Brahe hus kunde de husera hur länge de ville, eller i alla fall så länge maten räckte och ville de prata med värdfamiljen fick de väl signalera med ljusstaken. Pehr Brahe och nya frun bodde på Visingsö mitt ute i Vättern och kanske deras sovrum hade ett fönster med utsikt mot Brahehus. Och kanske såg de gästernas blinkande ljus och suckade tungt. – Vi tar båten i morgon, älsklingen min, mumlade Pehr Brahe och somnade tungt på sin kudde. Nu är det alldeles för sent.

torsdag 10 februari 2011

Planeringsmiss?


Att planera läget för ett gästhus är inte alltid det lättaste, men inte tror jag att Per Brahe d.y. hade tänkt sig en motorväg utanför huset. Bil efter bil, lastbil efter lastbil som susade fram i hiskelig fart utanför köksfönstret. Slottet Brahehus hade byggts färdigt i mitten av 1650-talet och det var ju tänkt att lysa. Alla skulle se det där det låg högt uppe på berget. Alla skulle stanna till och häpet beundra det. Alla skulle inse hur mäktig han var, Per Brahe. Han som var greve, diplomat, förhandlare, generalguvernör i Finland och drots i Sverige. Han som hade krigat mot Danmark. Han som var en av Sveriges rikaste män och störste jordägare. Och inte kunde väl Per Brahe d.y. i sin vildaste fantasi kunnat se att det ca. 350 år senare skulle passera en svart BMW utanför köksfönstret i 130 km i timmen där föraren utropade: Kolla ungar en ruin!  Och barnen, om de nu iddes titta, svarade kanske: En hög sten, OCH ???  Farsan, den suger ju.

måndag 7 februari 2011

Te på väg


Blir törsten allt för svår och orken börjar tryta kan en god kopp te stärka en trött kropp. Att svänga in med bilen vid ett matställe i närheten av vägen, köpa sig en kopp te och sätta sig ner och titta på alla andra bilar som sveper förbi i rasande fart, kan lugna en trött bilförare. Pappersmuggen för med sig en känsla av Hollywood. Ofta syns kända skådespelare på bilder i tidningar bärande på en pappersmugg fylld med kaffe. Fast där slutar likheten, för de sitter inte bredvid motorvägar och tittar på bilar och Vätterns blåa vatten, och inte är de på väg hem ifrån ett besök i Gränna, och inte vet de att Per Brahe d.y. gick och spatserade här någon gång i början av 1630 talet. Fast han drack inte te i pappersmugg med glada ränder på, och han körde definitivt inte bil, men pengar hade han och byggde, det gjorde han också.

söndag 6 februari 2011

Tårtkalas


Tårtor är inte lätta att ta med sig när man åker på resor. De går inte att stoppa i handväskan eller knöla ner i resväskan.  Men har man tur kan de stå där och vänta på ett vackert dukat bord.  Det fina porslinet med rosa blommor på och silverskedarna att äta med gör det hela ännu mer speciellt.  Kanske finns tårtorna i ett litet värdshus med en vit veranda vid en liten sjö. Och när vi sitter där och njuter kommer en ljummen sommarbris och rufsar om lite i håret. Hav förtröstan, vi är snart där, det är ju redan februari.

lördag 5 februari 2011

Fika dags


Resor kan vara både korta och långa, men alltid blir man hungrig. Det kan vara på en liten fika eller en längre lunch. Då måste genast en restaurang, korvkiosk eller medhavd matsäck letas fram, allt kan duga. Och vad ska man äta? Varför inte en cheesecake så här på eftermiddagen? Systrarna Sinclair på Lambohovs säteri skulle säkert ätit cheesecake till eftermiddags teet om de bara haft receptet. Fast hur de skulle få tag i digestivekex till botten kan man undra. De kexen fanns inte i slutet av 1700-talet, och smulade skorpor går ju inte an. Kanske något annat sött kex kunde duga. Men hur gjorde de med philadelfiaosten? Var fick man tag på den ??? Den var ju inte uppfunnen ännu. Hm, det hela blev plötsligt komplicerat. Men det går ju att trösta sig med att hade de levt nu, kunde de alltid fått smaka på min cheesecake, om de nu skulle ha vägarna förbi förstås.

torsdag 3 februari 2011

Slingrande grusväg


Snön började falla över den nedbrunna stadsdelen i Eksjö. Spåren efter branden den 18 november 1856 försvann i ett täcke av snö, och så småningom byggdes nya hus upp på de nedbrunna husens tomter. Gator rätades ut och fasader putsades. En annan stadsbild tog plats. Människor utan hem fick nya bostäder att flytta in i. Men en och annan hade äventyret i sig, tog sitt pick och pack, letade rätt på en väg ut ur staden och gav sig av på en resa. Kanske kom resenären hem igen eller så gjorde han det inte. Vem vet, i fantasin kan ju allting hända.