måndag 31 januari 2011

Branden den 18 november 1856


Det var tidig morgon den 18 november 1856. Carl Johan Lindgren sprang mot torget i Eksjö. Från varje hus kom sömndruckna människor ut. Upprörda röster hördes i natten men de överröstades av knastret från elden. Staden var sig inte lik. Stora eldslågor slog upp mot den nattsvarta himlen. – Calle! hörde han en röst ropa. Ta dig tillbaka hem och se till att Maria och barnen kommer ut. Elden sprider sig snabbt och vi vet inte om vi kan stoppa den. – Men jag måste ju hjälpa till, ropade han tillbaka. – Kom när när du kan, blev svaret och Carl Johan vände om och rusade tillbaka. Halvvägs träffade han sin familj, redan ute och med en väska packad. I den fanns det viktigaste. Man kunde ju aldrig veta, kanske deras hem var ett av de hus som elden skulle ta. Tillsammans tog de sig till torget.
När elden slutade hade större delen av Eksjö södra stadsdel bränts ner. 49 gårdar lagts till aska. Över 140 hushåll, omkring 560 personer, var utan hem. Men ingen människa hade brunnit inne och, som ett Herrens mirakel, fanns det hus som elden inte tagit. Bland dem var några mindre hus i kvarter 3, de hade numren 10-12. Och det var där de bodde, i tolvan, Carl Johan Lindgren, hans hustru Maria och barnen Carl, Charlotta och Gustav. De hade fortfarande sitt hem kvar när elden hade slocknat.

fredag 28 januari 2011

Novembermorgon


Carl Johan Lindgren satt i sin säng, yrvaken med en kropp som skrek efter mer sömn. Klockan var närmare fem på morgonen den  18 november 1856. – Du måste ge dig i väg, sa hans fru Maria. Det är något på tok. Känner du inte att det luktar rök. Carl Johan fick på sig kläderna.- Väck barnen, sa han till Maria innan han gick, och ta med dig dem till kyrkan. I fall det är en brand på gång vet ingen hur det kommer att gå. Och så gick han ut genom dörren. Det var fortfarande mörk natt, det var ju november. Men borta vid torget lyste det, fast det var inga lampor som tänts, inga spotlights som lyste upp torget för en nattlig vinterfestival, inga bilar som skulle tävla i streetrace. Nej, det var elden som kommit lös och den här gången var den svår att släcka.

måndag 24 januari 2011

En hemsökelsens dag


Klockan var straxt efter 4 den där kalla natten den 18 november 1856. De flesta människor i Eksjö sov . Kanske en sömnig nattvakt patrullerade gatorna. Gustaf, Carl Johan Lindgrens yngste son gnällde och ville komma upp. Hans mamma, Maria Jonasdotter, släpade sig sömnigt upp och satte fötterna på det kalla golvet. Lägenheten nummer 12 låg i Eksjös kvarter nummer 3 och ännu fanns inga elektriska element som värmde upp rummen. Gustav var just ett år fyllda och höll på att få sina första tänder. Det gjorde ont i munnen och var svårt att sova. Maria tog upp sin son och gungade honom sakta och efter ett tag somnade han om. Hon stoppade tillbaka honom i sängen och gick sedan fram till fönstret. Det var så magiskt att titta ut på den lugna öde staden, den var så annorlunda på natten. Men var det inte ett konstigt sken bort mot torget. Hon rynkade pannan. Vad gjorde de vid kyrkan? Skenet påminde henne om något, kunde det … Hon ruskade liv i sin make. – Vakna, Carl Johan, viskade hon. Det är något på tok där ute.

söndag 23 januari 2011

Natten före elden


Det var en alldeles vanlig kväll den 17 november 1856. Det var inget särskilt med den.  Arbetskarlen Carl Johan Lindgren hade tillsist fått lägga sitt trötta huvud på kudden. Han hade jobbat hårt hela dagen och äntligen var det läggdags. Bredvid honom sov redan hans hustru Maria, och i rummet bredvid sov barnen, Carl, Charlotta och Gustaf. 14, 10 och 1 år gamla. Det var svårt att få ihop livet, pengarna tycktes aldrig räcka, men de hade i alla fall råd att bo kvar. Här hade de bott i 6 år, mitt inne i Eksjö stad, i tredje kvarteret bostad nummer 12. Ett stort, rejält trähus. Fast han längtade tillbaks till Göransberg, torpet han brukat. Här stod husen så tätt, skulle någon slarva med elden kunde det bli en våldsam brasa, och det var så mycket folk överallt, fåglarna hördes aldrig över bruset av människoröster. Han suckade lätt och vände sig i sängen, det var tur att Eksjö stad hade ordentliga ordningsregler för hur man skulle elda. Det skulle nog inte hända något den här natten heller. Det samma tänkte nog guldsmeden Svanberg när han gick och lade sig samma natt. Men det blir inte alltid som man tror, snart syntes elden och röken över Eksjö hustak. Morgonen hade kommit den 18 november 1856.

lördag 22 januari 2011

Torra fakta 8


Johan Andersson Wetterström föddes omkring 1665, troligen i Motala. Han växte i alla fall upp på Motala krog där hans pappa Anders Jonsson var krögare. Efter studier i Linköping och vid Universitetet i Lund, flyttade han tillbaka till Östergötland och blev tillsist hospitalsyssloman i Linköping. Johan dog där den 27 februari 1706. Han begravdes dagen efter i en bisättningsgrav i domkyrkan för att den 29:e bli förd till Motala där han begravdes i samma grav som sin mamma. Graven finns inte kvar men Motala kyrka står där ståtlig och vid vid Vätterns strand.
Över 200 år senare döpte Johannes Westenius sitt barnbarn i just Motala kyrka. Johannes var den gossen som fiskade kräftor i Rumskulla prästgårdsdamm. Han föddes i februari 1893 i Rumskulla som son till kyrkoherde A. P. Westenius och hans hustru Matilda Gustafsson. Han gifte sig med Stina Lindgren, född i juni 1898 i Eksjö. Stina var i sin ungdom ute och cyklade i fjällen tillsammans med sina väninnor. Tillsammans med sina fyra döttrar bodde de i Höreda, där Johannes var kyrkoherde, men varje sommar reste de till Hällsö utanför Havstenssund, där det gula huset var deras eget sommarparadis. Johannes och Stina lever inte längre och huset på Hällsö är sålt till en annan familj.

tisdag 18 januari 2011

En tung dag

Kanske stod han här en sommardag 1706. Till åren kommen, ja han räknades som gammal, han var ju omkring 70 år. Men det var inget som märktes. Lite skrynkligare och böjdare kanske, men han klarade fortfarande av att driva krogen och gästgiveriet i Motala. De starka nyporna hade inte böjts. Tillsammans med hustrun Brita drev han krogen vidare. Men det var varken krogen eller hustrun han tänkte på den här sommardagen vid Vätterns strand. Han tänkte på Karin, hans första fru, hon som var mamma till alla hans barn. Det hade gjort så ont i honom när hon dog. De hade ju upplevt så mycket. Och så tänkte han på sonen Johan som dog i Linköping tidigare under året. Han var ju bara 41 år gammal, han hade ju så många år kvar att leva. Han hade studerat, tagit sig namnet Wetterström och fått ett fint jobb. Men Gud gjorde som han ville, tog barn ifrån föräldrar och hustrur från män. Det var något man fick finna sig i, men sorgen var tung att bära. Och så var det ju Catharina, hans yngsta flicka. Även hon var död. Och alla hennes barn, de fick inte heller leva. Sorgen kunde vara förlamande och tårarna han fällt hade varit många. Snart var det hans tur. Döden lurade runt hörnet. Kanske det blev redan till sommaren, med livet kunde man inte så noga veta. Anders Jonsson, krögaren i Motala gick mot kyrkan. I handen höll han några blommor, de skulle han ge Karin, hon hade tyckt så mycket om den sorten.

måndag 17 januari 2011

Motala för länge sedan


Ibland tar resor oväntade vändningar. Ett planerat resmål byts ut mot något annat. Biljetten till flyget kanske har kommit bort, tåget har kanske fastnat vid en fastfrusen växel,  bilen vägrar att starta och cykeln har punktering. Då är det bara att ta andra vägar, resor tar aldrig slut, de blir bara annorlunda. Ett bergsklättringsäventyr kan sluta i en stilla promenad längs en ankdam. Men håll ögonen öppna, överraskningar och äventyr kan finnas överallt. För en ensam paddlare från Hällsö utanför Havstenssund slutade resan flera hundra år tidigare på Vätterns vatten vid Motala hamn. Livet kan vara förvirrande ibland, men med vackert väder blir det lättare att bära.

fredag 14 januari 2011

En sista sommardag på Hällsö


Mitt i myllret, paddlar en ensam livsnjutare fram. Han lämnar sorlet från Havstenssunds hamn bakom sig. Fiskebåtarna och bilarna, de glassätande turisterna och en och annan sommargäst blir allt mindre.  Johannes och Stina Westenius sommarhus på Hällsö, blev till ett sommarparadis för de vackra döttrarna och för deras barn och även för en del barnbarn. Från flera håll i Sverige och även från Tyskland kom släkten varje sommar för att njuta av friden några veckor. Men till sist tog livet en annan väg. Huset såldes och en annan familj tog över, målade det vitt och fyllde det med annat liv.  Och ett av Johannes barnbarn tog en sista vacker sommardag sin surfingbräda och paddlade iväg bort mot okänt mål.

tisdag 11 januari 2011

Havstenssund en sommar dag

Så mycket lugn och ro kanske man inte fick den där sommaren på Hällsö. Turister och sommargäster kom med segelbåtar och motorbåtar i en aldrig sinande ström. Var det bara bofasta som använde träekor? Bilar trängdes på fastlandet och i kiosken köptes glass. Johannes Westenius kom dit på 1930-talet och med åren som gick förändrades bilarna, båtarna och glassen, gamla favoriter försvann och ersattes, om man hade tur, av en annan favorit. Dessutom verkade allt bli större. Båtarna fick högre master och större motorer, bilarna blev till små bussar och glassarna en mindre middag. Men mitt i allt fanns det en och annan som behöll det lilla. Varken båt eller bil blev större, havet och livet förblev nära. Men i hamnen i Havstenssund myllrade livet som aldrig förr.

lördag 8 januari 2011

Fiskebåtar i hamnen



En fördel med sommarparadis vid vatten är att det dagligen går att få färsk fisk. Har man sin sommarstuga vid havet kan man även få färska räkor. Kanske hade Johannes, som ägde ett sommarparadis på  Hällsö, åkt över till Havstenssund för att köpa sig en mängd räkor som familjen skulle få äta. En varm sommardag var som gjord för räkfest ute i trädgården. Alla hans flickor hade kommit på besök. Inte tänkte han på vintern som skulle komma och inte heller på den långa vägen hem till Höreda. Just nu var det bara tid för semester. Tid för att komma till ro och njuta av väder, natur och familj. Det var tid för att bara finnas till.

torsdag 6 januari 2011

Sommarparadis

Och resan damp ned i ett sommarparadis där det gula huset tittade ut över vattnet. Ön var Hällsö och från dörröppningen tittade husfrun Stina ut mot det lilla samhället Havstenssund. Det var länge sedan hon var och cyklade med sina väninnor i fjällen. (bild på Stina och cykel finns här)Nu var hon gift och hade barn, fyra vackra flickor, och varje sommar packades familjen in i bilen och så gav de sig i väg till deras eget sommarparadis. Hennes man Johannes, som en gång stod i en eka i prästgårdsdammen i Rumskulla, var kanske den som tog fotografiet. (bild på Johannes finns här)Kanske de just kommit till ön efter en lång biltur från Höreda. Längs slingrande vägar hade de kört, rott över till ön och öppnat ett vinterstängt hus. Kanske kaffet redan kokade på spisen och möjligen var det därför hon stod där på trappan. Var var hennes man, kaffet var ju klart.


måndag 3 januari 2011

Cyklar i vinterskrud

Och så blev det lite ljusare ute och färgen kom tillbaka. Snön låg fortfarande i drivor och på väg ned för Drottninggatan i Linköping uppenbarade sig en hög cyklar. Det är besvärligt att gå i snö, cykla kan många gånger vara bättre, men den här gången gick det inte. Cyklarna var fastfrusna i varandra och i snön. De gick inte att få loss. Spåren efter biskop Brask och hans häst försvann nedför gatan och vid korsningen blev en ny värld synlig. Det medeltida Linköping försvann och fläktar av hav och sommar svepte in över det snöiga och kalla Linköping år 2011. Och så var en resa slut och en annan tog sin början.

söndag 2 januari 2011

Frusna hästkrafter

Hästkrafter behövs när det är besvärligt underlag som regn, lera eller snö. De egna benen orkar inte gå så långt då. Biskop Brask tog säkert hästen till hjälp när han skulle ut på ärenden den där vinterdagen i början av 1500-talet. Den här dagen gav han sig av över Gröngatan mot Storgatan. Men det var inte en helt vanlig vinterdag, magiska vindar svepte och plötsligt fick han se två plåthästar som stod parkerad på en parkeringsplats. Skulle han förstå vad det var om man berättade det för honom? Skulle biskopen förstå hur man körde dem? Han var ju visserligen en av de visaste männen i Sverige på sin tid, med en ordentlig utbildning, men en bil?  Och skulle 1500-talets klädmode få plats inne i bilen? Skulle skorna fastna i gaspedalen och puffärmarna och hatten trycka ut rutorna? Och om biskop Brask nu fick igång bilen, skulle den komma ut från parkeringsplatsen? Det var inte skottat, fullt av snö låg kvar och plåthästar har ju en förmåga att fastna och slira i snö. 2000-talets vintermänniskor har svårt nog att få ut bilen ur snömassorna, hur skulle då en medeltidsman klara det? Tänker man efter, så vore det kanske den enklaste biten för biskop Brask. Medeltidens människor var mera vana vid handkraft än vi och att sköta en spade var vardagsmat. Nej, jag tror biskopen struntade i bilen och tog hästen nedför backen, det gällde att synas, han hade ju sina vackraste kläder på sig och inklämd i en liten bil kom ju inte kläderna till sin rätt.

lördag 1 januari 2011

Svartvitt på Gröngatan


Där Linköpings slotts trädgårdsstaket tog slut tog en röd lada vid. Inte fanns den där när biskop Brask levde i början av 1500-talet, men om den hade gjort det hade drängarna och pigorna fått jobba hårt med att komma in genom dörrarna bakom all snö. Kanske fanns det hästar där, eller höns. Maten fick borgen producera själv. På den tiden fanns det ju ingen affär som biskopen själv kunde slinka in i för att köpa sig en kvällstidning och en godisbit till kaffet. Affärer lyste också med sin frånvaro år 1527 då kung Gustaf gjorde om borgen till ett kungligt slott och biskop Brask hade flytt till Polen. Den röda ladan ligger på Gröngatan i Linköping, straxt bredvid slottet. Ett missvisande gatunamn den dagen kortet togs. För var fanns det gröna den där kalla och snöfyllda decemberdagen år 2010. Och var fanns biskopen och kungen? Inte fanns de i slottet inte, där fanns bara en landshövding och hästarna, var fanns de? Var det kanske andra fordon som skulle användas när man skulle åka bort?