tisdag 30 november 2010

Och så kom vintern


När snön kom den där vintern i slutet av 1780-talet var Salomon i Ask redan död, men Gustaf Rydgren, organist i Slaka kyrka levde i, får vi hoppas, högsta välmåga. Vägen genom hasselbacken fanns väl inte, möjligen låg en stig där, men hade Gustav levt idag skulle stigen blivit en väg och den skulle vara skottad och promenadvänlig.  Men i slutet av 1700-talet, när snön vräkte ner som mest, suckade nog Gustav över snön, där var dåtidens människor lika nutidens, men han brydde sig inte om strömavbrott, inställda tåg, vinterdäck eller avbrutna TV-program. Utan elektricitet var brasan och de levande ljusen den enda ljus- och värmekälla han hade och den skötte han om själv. Inga strömavbrott kunde störa det. Och inte behövdes det köra bil till Norrköping för att se en basketbolls match just den dagen. Det blev till att stanna hemma och hålla sig så nära sitt hem som möjligt. Livet hade inte förändrats så mycket sen Salomon Danielsson i Ask levde, i början av 1700-talet eller till slutet av samma århundrade då Gustav Rydgren tittade ut genom sin dörr. Snöstormar och vinter var inomhusväder, och gav tid till samtal, sång och reparationer av verktyg. Ingen kom på idén att ta en powerwalk i snön eller joggingtur, men jag undrar om någon åkte kälke nerför backen som ledde till Lambohovs säteri?

söndag 28 november 2010

Slagsmålet den 20 mars 1715

Det var väl egentligen ingen som visste hur det hela började och vem det var som startade, men plötsligt var det igång. Det var sent på söndagsnatten den 20 mars 1715, Salomon kom just in i sitt hem, kanske hade han varit ute och sett till djuren en sista gång. Han hade hört oväsendet på långt håll och väl inne höll han på att snubbla på högen av släktingar som låg på golvet i vilt slagsmål. Sven Persson slogs mest och svor så det osade medan han måttade in slagen på Lars Olofsson och Johan Hiort. Även Salomons systrar Sara och Ingeborg var med i slagsmålet och Lars Jonsson, Pär Olofsson och Salomons bror Jöns. Och så var Elisabet Johansdotter med, hon var redan änka så man kan ju ha förväntat sig ett bättre uppträdande och med var också Lisbetha, hon blödde och skrek och slogs för allt hon var värd. Salomon försökte avbryta slagsmålet och grannarna kom säkert springande och hjälpte till. Ingen kunde sova i det oväsendet. Tillsist kom prästen och han var mycket upprörd. Inte nog med att ingen kunde sova i byn den natten, det svors också på en söndag, på vilodagen. Prästen anmälde det hela till fiskalen Johan Liunggren och det togs upp i tinget den 11 maj 1715. Då hade såren och blåmärkena redan försvunnit och vintern hade blivit till vår med värme och ljus. Och kanske hade minnet av händelsen redan försvunnit, livet går ju vidare, det är ju en ständig resa.

tisdag 23 november 2010

Ännu mer funderingar i Ask

Salomon Danielsson hade svårt att hålla tankarna borta där han satt i Asks kyrka den 20 mars 1715 och lyssnade till prästens ord. Han sökte med blicken efter någon bild i det vackra kyrkorummet. Väggar och tak var vackert utsmyckade. Kanske det kunde hjälpa honom att lyssna. Men tankarna vandrade i väg igen. Efter högmässan skulle han och hans fru bjuda några släktingar på mat. Flera hade redan kommit och några skulle komma till under eftermiddagen. Undrar hur det skulle gå, skulle maten räcka och skulle alla vara sams. Släkten kunde bli lite brusig ibland och det hände ju att någon kunde ta till knytnävarna. Framtiden var lika omöjlig att se in i då som nu, men kunde Salomon ha sett in i den skulle dagen säkert blivit annorlunda. Kanske han inte hade bjudit in alla sina släktingar utan bara några av dem. Men det kanske inte gick, någon hade säkert blivit sur och då blir det som det blir på kalas, man får chansa lite och hoppas att alla uppför sig ordentligt.

Problem

Det har sedan ett par dagar inte gått att få in bilderna på bloggen. Det jobbas på att lösa problemet, så min fotografiska resa har en ofrivillig paus just nu. Den startar så snart det bara går.    hälsningar Gunilla

fredag 19 november 2010

Funderingar under en predikan 1715


Ask kyrka var som vanligt fylld av församlingens medlemmar, så när kyrkherden sa att alla skulle be böjdes många huvuden ner i bön. Han tackade Gud för både det ena och det andra och så bad han om att våren skulle bli varm och skön och de skulle tänka mycket på Sveriges prinsessa, hon som hette Ulrika Eleonora. Hon skulle gifta sig om bara några dagar och om alla önskade henne ett lyckligt äktenskap skulle säkert Gud höra deras böner. Salomon Danielsson undrade nog lite över hur hon såg ut. Någon sådan förnäm person hade han aldrig träffat. Kanske var hon lik sin bror, Sveriges konung, Karl den tolfte, och han var säkert vacker och stilig. Han var ju deras kung. Men han skulle vara hemma i Sverige, inte ute och kriga vareviga minut. Salomon hade hört att han fanns i Stralsund, och den staden låg inte nära Ask och Vinnerstad. Den låg inte ens i Östergötland. Vad prästen predikade om hörde inte Salomon för det är som det är ibland, när predikan är för svår att lyssna på vandrar tankarna iväg till andra, ibland viktigare saker.

torsdag 18 november 2010

Asks kyrktorn


Salomon Danielsson stannade vid kyrkporten och tittade upp mot tornet. Det var så högt att det nådde nästan till himmeln. Och där bodde Gud. Salomon kände en stor trygghet i det, att veta att Asks kyrktorn nådde ända upp till himmelriket. Vinnerstad kyrktorn nådde också upp till himlen. Kanske var det så att alla kyrktorn gjorde det? Vad visste Salomon? Han hade inte sett så många kyrkor i sina dagar så han visste inte bättre. Kyrkoherden pratade ibland om den stora kyrkan i Linköping. Domkyrkan. Där gick hela kyrkan in i Guds vardagsrum. Den kyrkan skulle vara något att se. Men i Linköping hade han inget att göra, han var ju bara en enkel bonde. Salomon hade haft tur, han hade fått tillfälle att bruka en gård i Asks by i närheten av hans barndomshem i Vinnerstad, och så hade han gift sig. Med Kerstin, den vackraste flickan som fanns. Och nu var hon hans och ingen annans. Men han längtade hem till Vinnerstad, det gick inte att komma ifrån, de ville båda hem igen. Och så började  kyrkklockorna ringa den där marsdagen år 1715.

tisdag 16 november 2010

Ännu en kyrkogrind


Kanske kom han och hans familj genom den här grinden vid Asks kyrka den där förmiddagen söndagen den 20 mars 1715. De skulle till kyrkan som de flesta människor gjorde varje söndag. Det var ju kyrkoplikt, så det fanns ytterst få orsaker som kunde godtas för att få vara hemma från kyrkobesöket. Så även om tröttheten värkte i kroppen var det något man gjorde. Inga sena festnätter eller extra långa arbetsdagar gjorde någon skillnad. Ingen shoppingrunda på Ikea eller bland stadens affärer gjorde någon skillnad. Ingen extra lång sovmorgon gick att få. Till söndagens högmässa gick man och det gjorde också Salomon Danielsson i Asks församling i Östergötland.

måndag 15 november 2010

På väg hem


Så gick ännu en semester mot sitt slut. Efter att ha cyklat i flera dagar vände Stina Lindgren och hennes väninnor hemåt igen. De har haft tur med vädret, möjligen har en och annan punktering på något cykeldäck sinkat deras resa. Säkert har ett och annat skavsår irriterat den annars perfekta turen, men det är sådant man får räkna med på cykelsemestrar. Tur att kameran fungerade och att filmen räckte. Det var långt innan digitalkamerans tid, det fanns inte flera hundra bilder att ta. När de kom fram till stationen kunde de kanske ringa hem till Småland och berätta att de var på väg, annars visste de där hemma när de skulle komma. Om nu inte tåget blev försenat förstås, tåg har ju en benägenhet att göra det. Kanske var det annorlunda i början av 1920-talet. Tågen kanske höll tidtabellen, men … stannade de där de skulle, eller fortsatte de bort och tog en annan väg. En väg som ledde till någon annan plats, någon annan tid … och resan den fortsätter.

söndag 14 november 2010

Vila vid fjällkanten


Efter en lång cykeltur kan en välbehövlig vila göra underverk för slitna ben. Stina Lindgren och hennes väninnor kom tillsist fram till en vacker fjällsluttning. Efter att parkerat cyklarna tog de en kort promenad och tillsist hittade de en bra plats för vila. Snön låg fortfarande kvar här och var, men det var inte speciellt kallt. Solen sken och den värmde en del. Kanske tänkte de på att semestern snart var slut och det var dags att återvända till tågstationen och ta tåget hem till Småland. Eller så njöt de bara av friden.

lördag 13 november 2010

Vid ett vattenfall

Vattenfallet var stort och brusande. Damerna på cykel hade aldrig sett något liknande. Hemma i småland fanns inte dess like. Två män hade kommit fram till vattenfallet långt tidigare. Kanske de körde dit med bil. De stod där och sparkade i snön. De verkar dock vara välklädda så de frös nog inte. Sannolikt är fallet Njupeskär, Sveriges högsta vattenfall som ligger i Fulufjällets nationalpark i Dalarna och bilden är troligen från början av 1920-talet.

fredag 12 november 2010

Paus vid vägkanten

Stina Lindgren och hennes väninnor fick äntligen vila. De parkerade cyklarna och satte sig vid vägkanten. Kaffetermosen och smörgåsarna dukades upp på stenen och kartan togs fram. Hur var nu vägen till vattenfallet? Och vad var det nu det hette? Kaffet smakade fantastiskt och så goda smörgåsar har väl sällan ätits. Men det är ju så med matsäcks mat, det smakar alltid förunderligt gott. Men placeringen för vilan och maten var lite konstigt. Varför satt de mitt framför ett hus, när hela fjällvärldens obyggda natur låg framför dem? Man får verkligen hoppas att de frågat husägaren om lov att sitta så där straxt utanför köksträdgården. Möjligen var ingen hemma i huset vid just den här tidpunkten och då gick det ju bra att sitta där vid vägkanten. Den vackra gärdsgården som tillhörde huset skyddade trädgården från objudna gäster och kanske kunde en trött rygg vila mot den. Men snart var pausen slut och cykelturen skulle fortsätta och då skulle de väl äntligen komma fram.

tisdag 9 november 2010

Forsen

Vattnet hoppade och skuttade när det for nedför forsen. Ingen bro fanns i sikte, inte heller någon båt kom farande. Ingen äventyrsupplevelse med forsränning som specialitet fanns i närheten och inte heller något kraftverk. Det var bara naturen för nästan hundra år sedan.
Cyklisterna stannade en stund och tittade på det märkvärdiga. Kanske de hade sett något liknande någon gång, vad som finns i de småländska skogarna, kan ingen veta, men den här forsen någonstans i norra Sverige hade de inte sett förut.  Och tänk, fortfarande var vädret vackert. Det fanns inget regn i sikte. Men, nu började visst damerna på cykel bli både trötta och hungriga och hade de inte kommit lite vilse. Det där vattenfallet, var låg det?

söndag 7 november 2010

Utsikten

Det var dit de skulle. Till berget långt där borta. Vägen dit var svindlande lång, men längst nere i dalen fanns en liten stuga, där de nog kunde vila sig och sova om natten. Vägarna var öde och inte fyllda med bilar som nu. I början av 1920-talet var bilarna inte så många. Bussen syntes inte till, möjligen fanns ingen busslinje åt det här hållet. Det var bara tystnaden, fåglarna och cyklarnas gnissel som hördes. Kanske skulle kedjan ha smörjts ännu en gång. Växlarna var det i alla fall inte som lät, för damernas cyklar hade inga växlar.  Här fick det trampas med starka benmuskler och när man inte orkade fick man gå och leda cykeln bredvid sig. Men framåt kom de och tillsist hörde de ett mäktigt brusande. Vad kunde det vara måntro?

lördag 6 november 2010

Cykelsemester i norr



Cyklarna var pumpade, kedjorna var inoljad, packningarna lätta och behändig, hattarna var på och handväskorna fyllda med det viktigaste. Nu var det dags, cykeläventyr i norra Sverige för Stina Lindgren och hennes väninnor. De hade planerat resan i veckor, så som många resenärer gör. Kartor hade studerats. Var någonstans skulle de åka? Hur mycket kostade det? Hade de råd? Troligen åkte de tåg från Småland, cyklarna lastades på och släkten vinkades av. Säkerligen stod pappor och mammor och syskon och en och annan vän på perrongen och vinkade. Skicka ett vykort! Om ni får tag i en telefon ring! Ingen av de unga damerna hade mobiltelefon, det fanns inte i början av 1920-talet, men de hade en kamera med sig, så semestern kunde visas när de kom hem. Men, hur skulle de klara alla mygg? Hade de med sig myggsprej eller en flugsmälla och hade de med sig en cykelpump? Platta däck är inte kul på en cykelsemester.

fredag 5 november 2010

Torra fakta 7


Affären på Hjälmgatan, Linköping drevs omkring 1923 av Dahn Fredriksson och hans fru Linnéa. Dahn var även en hängiven cyklist och cyklade bl.a. Roxen runt. Han finns omnämnd i tidigare blogginlägg.
Ström&Ödells musikaffär finns inte längre. Den låg i Linköping. Torpet eller backstugan Östra Sand låg i Älvan i Älvestads församling i Östergötland. Den tillhörde Borringe säteri. Vid 1823 flyttade Jöns Eriksson in där med sin fru Inga. Jöns son Anders Johan, som han hade med sin andra hustru Ulla, föddes 1844 och övertog sedan torpet efter sin far. Han gifte sig 1869 med Albertina Andersdotter och de bodde i Östra Sand i resten av sina liv. Bland alla barn de fick var Augusta den äldsta och Axel den näst yngste. Axel Andersson föddes 1889 och blev både bromsare och konduktör. Hans syster Augustas son Bernhard Britz föddes 1906. Han tog flera SM medaljer i cykel och två bronsmedaljer vid OS i Los Angeles 1932. Han förolyckades under en cykeltävling i Göteborg 1935.Och sen gick resan vidare som den ofta gör när man träffar på en väg som försvinner i fjärran. Men cyklarna försvann inte, de väntade vid vägens slut, och det gjorde också fyra unga flickor. Och allt blev till ett nytt äventyr!

måndag 1 november 2010

Syster Augusta

 
Albertina Andersdotter i Östra Sand i Älvan hade inte bara sonen Axel som jobbade vid järnvägen. Hon hade många flera barn och det allra äldsta hette Augusta. Av en händelse kom någon med en kamera förbi en varm vårdag omkring 1915, eller möjligen var det en varm höstdag. Det är inte så gott att veta. Träden var i alla fall kala så det var inte på sommaren som de stod där i trädgården i sitt hem i Melstad, Skänninge. Säkert sprang Augusta in och bytte förkläde, möjligen slätade hon till håret. Sonen Bernhard hann kamma sig innan han kom ut i trädgården. Håret låg slätt och platt med tydlig bena på huvudet. Jag undrar om han redan tänkte på cyklar, han kanske önskade sig en i julklapp eller så stod det redan en på andra sidan huset. Hur många växlar skulle cykeln ha och vilken färg? Kanske hans pappa Sven Johan Britz tog tåget till Linköping och gick in i Hjalmar Nilssons cykelaffär på Djurgårdsgatan 2 i Linköping och köpte en alldeles ny cykel, för cykla kunde han Bernhard Britz, i alla fall när han blev vuxen, och då gick det undan.