söndag 31 oktober 2010

Tillbaka på stationen

Efter en god lunch på matserveringen i Kisa byttes finkläderna mot arbetskläder och så var arbetet igång. – Ställ upp så får jag ta en bild, skrek någon som just fått en egen kamera. Fotografer är ju sådana, alltid ska det knäppas även om lunchen är slut. Men upp ställde sig bromsare, konduktörer, lokförare och eldare. Men fotografen glömde ropa omelett, ingen såg glad ut. Eller så var det så att de såg chefen komma, vem vet, lunchen kanske tog för lång tid och i tågens värld måste tidtabellen hållas. Inte går det väl att komma till Linköping klockan fem när man skulle vara där klockan tre? Men det är klart, om växlarna fryser för det är kallt, eller att de slutar fungera för att det är varmt, ja då kommer man inte i tid. Och om tågvisslan går sönder, eller hjulen inte går runt, eller kolen är slut, eller en bil står på spåret, då kommer man inte fram, men annars … så borde det ju gå… eller… ??? Cykel är nog ett bättre fortskaffningsmedel, i alla fall om man inte ska så långt, och vill man kan man alltid cykla väldigt fort, så som Bernhard gjorde.

lördag 30 oktober 2010

Lunch i Kisa

 
Det var bäst att byta om till lite finare kläder och det var viktigt att tvätta händerna. Bromsare på tågen blev lätt smutsiga och på en finare lunch vid en matservering i Kisa måste  kläder och händer vara rena. De anställda vid järnvägen hade klätt sig i rena vita skjortor och de flesta hade fluga. De smutsiga kläderna hängde kvar på järnvägsstationen. Två damer serverade kaffe och kaka till efterrätt. Inte vet jag om det fanns mycket getingar på 1920-talet, men eftersom männen satt utomhus så fick de vara uppmärksamma. En geting på en syltkaka är inte bra för matsmältningen. Så var det då och så är det nu. Men det gick inte ann att sitta för länge. Som alltid är lunch raster alldeles för korta, arbete väntar och det måste skyndas på. Just den här lunchen var kanske ett undantag. Kanske någon fyllde år. Mannen i mitten, som just serveras en kaka bär ju mössa på sig. Det verkar vara varmt så det är inte en hösthatt. Kanske han just blivit konduktör och firar tillsammans med dem han jobbar med. Det är ju så det kan bli med trevliga arbetskamrater. Men nu tjuter tågvisslan och det är dags att springa. Arbetet väntar!

fredag 29 oktober 2010

Tågresor


I Älvan stannade tågen ibland och då gick kanske Axel, Albertinas näst yngste son på. Han arbetade ju vid järnvägen. Först var han bromsare och sen konduktör. På den tiden, i början av 1900-talet, gick inga X2000 från Stockholm, tågen svischade inte fram i racerfart, utan de tuffade på i lugn takt genom landet. Tågen behövde mycket folk som jobbade på dem. Kol skulle skyfflas, pannan skulle eldas och vagnarna skulle bromsas. Här var inget automatiskt. Och hade man tur kunde man tillsist bli konduktör. Då fick man gå i stilig uniform genom tågvagnarna.
Tågen tuffade på åt alla möjliga håll. Från Stockholm kunde man resa både till Linköping och Malmö, och från Linköping kunde man komma till Älvan och Motala. Men valdes ett annat tåg som gick på ett annat spår, så kunde man komma till Kisa. Och startade man i tid kunde tåget anlända stationen klockan 11, lagom till lunch.

onsdag 27 oktober 2010

Torpet Östra Sand i Älvan


Det såg ödsligt ut det lilla torpet. Borta var spåren efter alla människor. Musiken hade tystnat och grammofonen var på väg till Linköping. Albertina Andersdotter som bodde i torpet var inomhus. Hon var nog lite trött, hon var ju närmare 80 år. Kanske tog alla gästerna hon hade haft tåget från Älvans station in till Linköping. Det var märkligt men det behövdes ingen häst och vagn längre, och Axel, hennes näst yngste son jobbade ju på järnvägen, så han visste hur det gick till med tågen. Annat var det vid 1869 då hon gifte sig och flyttade hit. Då gick det inga järnvägar förbi torpet Östra Sand i Älvestads socken och inte heller kunde man åka buss eller cykel dit. Det kom ingen bil och ingen moped på vägen från Linköping. Så Albertina kom med häst och vagn, nygift som hon var och kanske var det hennes pappa nämndemannen som skjutsade henne.

måndag 25 oktober 2010

Eftermiddags kalas



Grammofonen står placerad mitt på gräsmattan, alla måste få en chans att se och höra. Hoppas bordet den står på är tillräckligt stabilt. Det vore ju så tråkigt om bordet gick sönder och grammofonen åkte i gräset. En 78:varvare snurrar på grammofonen och musiken strömmar ut. Men det är inte någon artist från Idol eller American got talent som sjunger och det är inte Alice Babs som sjunger swing, det är alldeles för tidigt, och det är inte Led Zeppelin eller ZZ top, den musiken var inte uppfunnen än. Kanske är det Eubie Banks som spelar Wild about Harry. Då kunde det låta så här i syrenbersån vid torpet Östra Sand i Älvan en eftermiddag på 1920-talet.

söndag 24 oktober 2010

Utomhuskalas


Och så blir det sommar igen. Året är runt 1920. En stuga ligger i stilla sommarro i Älvan någonstans i Östergötland. Humlen klänger runt dörren och i den blommande trädgården är finservisen framdukad på bordet. Några vänner har samlats hos Albertina i hennes stuga Östra Sand och det vankas kaffe med kaka och musik. Två män, den ena Albertinas svärson och den andra hennes barnbarn har tagit fram sina dragspel och spelar en trudelutt. Kanske sjunger de andra med i melodin. Men det hörs knaster på vägen, det kommer fler gäster och någon har med sig en grammofon. Den är inköpt i musikaffären Ström&Ödell i Linköping och det verkar som att här ska bli eftermiddagskalas. Mer kaffe Madame, nu öser vi på!

lördag 23 oktober 2010

Inomhuskalas

Inomhuskalas kräver kaffekoppar, tekoppar, glas, fat, skedar samt mängder med bullar och kakor. Kanske också tårtor och glass. Ibland mycket, ibland mindre. Med finduk på blir det hela lite festligare och så kan gästerna komma. Inomhuskalas gör att det inte kommer regn på bullarna eller att en geting ramlar ner i saften. Duken kan ligga kvar på bordet, den blåser inte bort och är det höst så slipper man frysa medan man dricker sitt kaffe. Musiken kan strömma ut ur högtalarna utan att man stör grannarna. Gästerna fryser inte och kommer heller inte bort, i alla fall om kalaset hålls i en mindre lokal. Men trots glädjen och de goda bullarna, kan inomhuskalas mäta sig med ett somrigt utomhuskalas framför en röd liten stuga? 

fredag 22 oktober 2010

Musikaffären Ström&Ödell


Vid 1920 talet hjälpte mataffären på Hjälmgatan 17 till att stilla hungern och i en annan affär i Linköping köptes det tvål och choklad. Två affärer som hjälpte till så att befolkningen blev ren och mätt, men sen då? Lite musik skulle väl sitta fint. Vid 1920 kunde man visserligen åka tåg till Göteborg, men inte gå på Joe Bonamassas konsert på Liseberg. Han uppträdde först den 22 oktober 2010 och det var många år kvar till dess. Bodde man i Linköping i början av 20-talet och inte tog tåget någon annanstans, kunde man gå till musikaffären Ström&Ödell och provspela ett piano eller kanske en fiol. Och när man tröttnat på det kunde en grammofon vara bra att ta med sig hem. Vem vet, mamma kanske ville ta sig en sväng om i vardagsrummet, och tog man med sig grammofonen ut kunde det bli en gårdsfest. Fast i oktober när snön stod och lurade bak knuten var väl inte gårdsfester det roligaste. Bättre var väl inomhuskalas med kakor och tårtor.

tisdag 19 oktober 2010

Tvål och choklad


Hjälmgatans affär i Linköping, den låg på nummer 17, hade det mesta en affär skulle ha, men Barnängens vademecumtvål var tyvärr slut för dagen. Men en annan affär, på annan gata i Linköping hade flera lådor på lager. Möjligen var affären den samma som Hjälmgatans, man kan ju inte så noga veta med gamla kort som sitter i album utan text. Men troligen var den en annan. Vem affärsbiträdet var förtäljer inte historien, kanske var det ägaren själv. Kex, havregryn, vademecumtvål och Svea choklad kunde man köpa i den här affären. Sytråd fanns också, det var bra att ha om lusten för att sy en skjorta uppstod och så fanns det läckerol. Halstablett. Botemedel för skrovlig hals. Det var tur att affären sålde den, för när man ska sjunga behövs en klar strupe.

måndag 18 oktober 2010

Affären på Hjälmgatan


Efter kyliga utomhusturer kan det vara skönt att komma in. Att öppna en dörr, stänga ute vinden och känna hur värmen kommer tillbaka i kroppen. Och är man sugen kan en chokladbit vara mycket gott. Grevinnan Sinclair på Lambohovs säteri hade ingen affär att gå till i början av 1800-talet. På fälten som 200 år senare skulle rymma en helt ny stadsdel med många hus och innevånare, fanns inga hyreshus, inga skolor och ingen affär. Ingen Handlar´n eller Konsum öppnade sina portar tidiga morgnar, ingen choklad fanns att köpa. Vid 1924 var dock dörrarna öppna på en annan plats i Linköping, affären på Hjälmgatan hade öppnat för dagen. Linnéa Fredriksson mätte upp socker eller mjöl. Kanske tänkte hon på framtiden eller på barnen hon skulle få. Eller funderade hon på den nya, stora affären som skulle byggas i närheten. Hur skulle de klara konkurrensen? Det pinglade till i klockan, nu kom ännu en kund. Möjligen ville han ha en chokladbit eller en ett öres kola. Eller ville han köpa Barnängens vademecumtvål?

lördag 16 oktober 2010

Torra fakta 6


Det nuvarande slottet i Ljung började byggas 1774. Det står fortfarande kvar men ingen bor i det. Slottet visas på sommaren av föreningen Ljungs slotts bevarande.
Greve Axel von Fersen (den yngre) ärvde Ljungs slott av sin far 1794. Som ung befann han sig mest utomlands, men samma år han ärvde slottet kom han också hem till Sverige. År 1810 lynchades han till döds i Stockholm. Han är begravd i Ljungs kyrka.
Inspektor Bengt Björkström kom till Ljungs slott 1797 och 16 år senare flyttade han och hans dotter till Västra Stenby. Greve Axel von Fersen d.y. tyckte verkligen att han var en utmärkt människa.
Carl Peter Alard var trädgårdsmästare vid Ljungs slott. Hans fru hette Maja Stina och dottern Gustava föddes 1802. Om hon var busig eller ej det vet jag inte, kyrkoböckerna säger inget om det.
Inspektor Cornelius Gustav Wetterström började arbeta på Ljung år 1778. Sannolikt träffade han aldrig Axel von Fersen den yngre, men han pratade nog med hans pappa.
Festen ägde rum på riktigt och det kom verkligen många gäster det där året 1807, men om grevinnan Sinclair från Lambohovs säteri var med är inte säkert. Vem vet, hon kanske svängde av åt ett annat håll, till ett annat slott, eller möjligen var hon tvungen att göra något annat. Hon kanske var tvungen att handla lite. En och annan chokladbit är ju gott framåt eftermiddagen.

torsdag 14 oktober 2010

Ett starkt ljus


Det är ju som det är med resor, ibland måste man resa hem när det är som roligast. Och de foton man tar kan blekna och försvinna. Speciellt om man lägger korten i starkt ljus, då bleknar de fort. Och ljuset som sken vid Ljungs slott den där dagen år 1807, gjorde att slottet och Axel von Fersen med alla sina gäster bleknade och försvann. Ljudet av hästar och glada röster tystnade och nya ljud tog över. Långt borta tutade en båt. Den gled sakta fram på Göta kanal. Kanske var passagerarna på väg till Berg och alla slussar. Vi får hoppas att de hade mycket kläder på sig för på båtar kan det blåsa kallt. Speciellt när det är höst och frosten finns där om morgnarna.
Men vid Ljungs slott, för 203 år sedan, klev Axel von Fersen av sin vagn och hälsades välkommen hem av inspektor Björkström. Trädgårdsmästarens Gustava gapade stort när hon såg det fina sällskapet och alla vackra kläder, men hon vände på huvudet när hon hörde en tuta. Det lät som en båt ute på fältet. Vad visste hon om höga herrars planer om en kanal som skulle byggas förbi Ljungs slott, och vad brydde hon sig om det. Det fanns ju så mycket annat att göra.

onsdag 13 oktober 2010

En ödslig grusväg


Vägen vid Ljungs slott såg ödslig ut, ingen kunde väl gissa att den alldeles nyss varit full med barn.  Ett av barnen, Gustava Alard, hade fått tag i några äpplen och övat prickskytte på gårdens katt. Katten var snabb och fick inga äpplen på sig, men när han försvann över gårdsplanen följde Gustava efter och efter Gustava kom hennes mamma. Uppe vid kyrkan kom greven med sina gäster, skulle mamman få fatt i henne innan följet kom?  Året var 1807 och det var meningen att flickor skulle vara snälla och tysta och absolut inte ta äpplen och slänga dem på katten, men var man trädgårdsmästarens dotter så var man. Hennes mamma Maja Stina, var nära gråten, men så snubblade Gustava på gruset och föll pladask. Blodet rann på ben och händer när Maja Stina kom fram. Unge, skrek hon, och drog med sig henne hem till trädgårdsmästarstugan.
Något plåster med roliga gubbar på fick inte Gustava, inte ens ett bandage. Och hennes smutsiga kläder lades inte i tvättmaskinen, för den var inte uppfunnen än. Men tårarna torkades bort och Maja Stina tog lillebror på armen, Gustava i handen och gick ut för att titta på det fina folket som svängde in på gårdsplanen. Och just då sken solen starkare än någonsin.

tisdag 12 oktober 2010

Slottet

Slottet var stort och vackert, det hade många rum men inga grevinnor. Greven Axel hade inga döttrar som sprang omkring i slottet. Han hade ingen fru som gick uppför trappan till övervåningen i en prasslande sidenklänning. Axel von Fersens båda systrar var gifta och bodde på annat håll. Så de grevinnorna var inte heller här. Till och med greve Axel levde oftast på annan ort, det var sällan han var hemma. Slottet fick stå där tomt och öde på folk. Men kanske var det så att barnen till dem som bodde och arbetade där lekte på gårdsplanen framför slottsdörren när greven inte var hemma, kanske fylldes parken ändå med liv och skratt. Men nu kom hästarna och folket nedför allén. Vagnarna skramlade, hästarna frustade. Tågen hade ännu inte börjat gå, bilarna var inte uppfunna, så resan hade tagit många timmar.  Från Norrköping var det en lång väg att åka. Kanske hade de övernattat i Linköping och fått vila sig en smula, men nu var de framme och nu började kalaset på Ljungs slott år 1807.