torsdag 30 september 2010

Kyrkoherde Anders Peter Westenius

 
Han var mycket äldre, det förstod hon direkt, och han var väl inte direkt vacker, men kärleken bryr sig inte om det. När hon hörde hans röst och den östgötska dialekten, blev hon varm i hjärtat. För henne fanns det ingen annan. Han berättade om hemmet i Västra Stenby, om slätten och fälten som aldrig tog slut. Han berättade om syskonen och pappan som blev föräldralös så ung. Norrstens storgård var hans barndomshem och där hade släkten bott i generationer. Men kallet efter att predika om Gud var större än önskan att ta över gården så ut i världen for han. Efternamnet han tog sig påminde om hemmet och socknen han kom ifrån. Han blev Anders Peter Westenius. Det är märkligt, tänkte Matilda, att han hittade just mig, jag som aldrig bott vare sig i Uppsala eller i Linköping. 

onsdag 29 september 2010

Rumskulla prästgård


Hösten hade varit en tid och löven var i olika färger. Solen lyste men i vinden anade man vinterns intågande. Det var tur att Matilda hade en varm tröja på sig. Hon hade känt sig lite frusen på sista tiden, men det var kanske inte så konstigt. I november skulle ännu ett barn födas och hon kände sig lite trött. Oron gnagde i bakhuvudet. Skulle det här barnet få leva? Det var ingen idé att prata med Anders Peter om det, han svarade alltid att allt sker enligt Guds vilja. Men han sörjde nog han med, när ingen såg. Hennes nya hem låg där i höstljuset, de hade flyttat från Misterhult helt nyligen när Anders Peter tillträdde tjänsten som kyrkoherde i Rumskulla.
Hur skulle hon veta att hennes oro var befogad. Av de nio barn hon och Anders Peter fick tillsammans dog fyra inom loppet av några timmar till någon månad efter födelsen. Men om framtiden visste hon inget och inte heller att Hanna, som snart skulle födas den där novemberdagen 1888, skulle få leva tills hon var 83 år gammal.

tisdag 28 september 2010

Backen till Slaka



Backen var väldigt lång och det var tungt att gå. Långt där nere skymtades Lambohovs säteri. Gustaf Rydgren var trött efter besöket och det hade börjat blåsa lätt. Han hörde ett brummande och något konstigt kom åkande nedför backen. Hade han levt på 2000-talet hade han förstått att det var en moped med två vänner, men nu stannade han bara häpet och tittade. Det var sannerligen en magisk dag, tänkte han. Det var kanske en bild av framtiden, av himmelriket. Kyrkoherden pratade ofta om den dagen då Herren skulle komma tillbaka till jorden. Vem visste när den framtiden var, oändligheten kunde ju vara väldigt långt bort, så varför kunde Jesus inte komma med en sådan maskin. Men de var ju två som åkte på den. Vem var då den andre? Gud???
Gustaf Rydgren skakade på huvudet och gick vidare. Det här blev alldeles för komplicerat, det var mycket som han inte förstod. Kanske hans barnbarns barn förstod det bättre. Hon som gifte sig med en präst. Om inte så kanske han kunde förklara det hela. Men inte förklarade han det för Gustaf, för då, när Matilda och Anders Peter gifte sig, var Gustaf redan där, i himmelriket. Så det var väl egentligen han som kunde förklara det för dem.

måndag 27 september 2010

Genom en magisk lins


Som genom en kikare såg man mopeden. Två välklädda personer var redo att susa iväg den där höstdagen. Regnet duggade lätt. På huvudet fanns inte en stråhatt eller hatt med stora brätten, rosetter eller fjädrar. Där satt ordentliga hjälmar som skyddade huvudet inte enbart mot olyckor utan även mot regn, blåst och kyla. Men frisyrerna blev platta, utan konstfulla lockar. Möjligen tänkte Gustaf Rydgren på frisyrer när han strävade på väg hem från Lambohovs säteri. Grevinnorna Sinclair brukade ju ha så konstfulla frisyrer på sina huvuden. 

Torra fakta 4


Min farfar hette Dahn Fredriksson och föddes 1896. Han levde större delen av sitt liv i Linköping. Som ung var han bl.a. cyklist och tävlade för både cykelklubben Hymer och LCK (Linköpings cykelklubb). Han gifte sig och fick två barn. Så småningom slutade han med sin hobby cyklingen och blev, när han blev äldre, både morfar och farfar. Han lever inte längre.
Cykelklubben Hymer bildades i Linköping oktober 1924 och Linköpings Cykel klubb bildades 1933. Roxen runt är en tävling som fortfarande körs varje år. Den arrangeras av cykelklubben Hymer.
Hjalmar Nilssons cykelaffär i Linköping revs för länge sedan, men den fanns kvar på 1970-talet. Om cykelaffären funnits kvar idag kanske den hade sålt mopeder. Mopeder som det gick att susa fram med en regnig höstdag upp mot Slaka kyrka. Körde man försiktigt i svängarna och aktade sig för blöta löv, så kunde resan lät gå vidare. Inga tunga cykeltramp uppför backen, inget smackande på en häst. Bara fullt ös!

söndag 26 september 2010

Cykelaffären

Det här är Hjalmar Nilssons cykelaffär på Djurgårdsgatan 2 i Linköping. Året är 1930. Möjligen var det här farfar köpte sina cyklar och reservdelar som däck och innerslangar. Just den här soliga dagen hade många samlats framför ingången. Kanske det var nu som de nya cykelmodellerna skulle visas. Eller så var det bara en mötesplats för cykelintresserade personer. Någon cykelhjälm syntes inte till. Keps tycktes vara den vanligaste huvudbonaden. Och så var vi där igen med det bloggen började, hattar. Den här gången var det inga kvinnor bland fotografierna utan män. Borta var rosetter, band och skruvade fjädrar, men likväl bar man något på huvudet. Och det är väl så att även män fryser om huvudet när höstvindarna viner om öronen.

lördag 25 september 2010

Ett cykelliv


Redan 1920 var farfar igång och tränade och slet med sin cykel. Ben skulle tränas, ork skulle hittas, för snart var det dags för Parkloppet. 1924 var träningen i gång, klubbens tröjor drogs på, segern skulle bringas. Roxen försvann i fjärran. Parkloppet kördes på annan plats. Kanske blev det många punkteringar och flera vurpor och vilken klubb farfar tävlade för är väl inte riktigt klart, ibland var det Hymer, ibland Linköpings Cykel Klubb, men hur viktigt är det. Huvudsaken var att han hade roligt där han cyklade och att det fanns bra cyklar och tillbehör att köpa.Undrar var den affären fanns. Cykelhuset, Biltema eller Maxi hade ju ännu inte öppnat sina portar. Kanske fanns cykelaffären i Linköping, det var ju där de båda cykelklubbarna höll till.

fredag 24 september 2010

Cykeltävlingen



Ljudet blev allt högre, människorna som stod bredvid vägkanten viftade med händerna och skrek. HEJA! HEJA! Det var 1935 och runt Roxen var det 14 mil. Vid Norrköping kom en ensam cyklist med en följebil. Han hade redan cyklat i flera mil och det såg lite slitsamt ut. Roxen fanns där i närheten och kanske tänkte han redan på att ta sig ett bad när han kom i mål. Roxen låg ju så nära. Tv kamerorna lyste med sin frånvaro, reportrarna fanns inte där, inget Internet rapporterade live. Men det fanns någon med en kamera och någon knäppte en bild. Och så blev han förevigad, han som blev min farfar.

Torra fakta 3




Anna Persdotter föddes på gården Berg i Vreta klosters församling. Det var en kall decemberdag 1738 hon såg dagens ljus.  Hon gifte sig den 8 oktober 1758 med Abraham Hansson, också han född i Vreta klosters församling. De fick flera barn tillsammans. Abraham dog den 30 augusti 1808 och Anna dog året efter i mars.
Vreta klosters kyrka står fortfarande på plats högt där uppe blickande ut över fält, vägar, sjön Roxen och staden Linköping. Klostret är sedan Gustav Vasas dagar nedlagt och är nu en ruin som delvis har renoverats. Det var ett nunnekloster, alltså fick munkarna vara i ett annat kloster någon annan stans. Men ett är säkert, var de än fanns, fick de inte en sådan vidunderlig utsikt som nunnorna i Vreta kloster fick.
Bilarna kör numera tätt uppför backen mot Berg och kanalen och rätt ofta skramlar cyklar förbi. Skramlar??? Men ... vad var det nu Anna hörde. Jo, skrammel.

torsdag 23 september 2010

Utsikt Roxen


Den stora sjön Roxen låg öde och kall den där höstdagen. Ingen badade, hösten hade gjort sitt intåg. Möjligen hördes det skratt och plask från andra sidan, vid Ekängens badplats, men det var inte säkert. Det kan möjligen varit en lastbuss på väg från Linköping lastad med glada människor på väg till USA. Det var i alla fall inte Anna Persdotter som skrattade. Hon var på väg hem till Berg, kanske var det korna som behövde mat eller så var det en höna som behövde plockas. Bada i Roxen var inget hon gjorde och förresten låg sjön en bra bit från Vreta kloster.
Men visst var det väldigt mycket ljud som lät. Skulle det komma ännu ett järnmonster, vad var det för skrammel som hördes? Den här höstveckan var verkligen full av magi, tänkte Anna och skyndade hemåt. Det var nog bäst att vara inomhus. Och ute förändrades världen till ett nytt århundrade, men Roxen låg där likväl blank och stilla. Vad brydde den sig om århundraden som kom och gick.

onsdag 22 september 2010

Klostergången


Hösten var verkligen vacker den där septemberdagen år 2010. Klostergången i Vreta kloster lyste magiskt. Kan den ha varit så vacker på 1100-talet? Då, när klostret hade väggar och tak och var fullt av nunnor. Var klostergången så vacker när kung Magnus Ladulås kom dit år 1289 och var den så vacker när Anna Persdotter gick där i september 1758, bara några veckor innan hennes bröllop? Då fanns inte klostret mer bara dess ruiner. Men kanske om man lyssnade noga kunde man höra ekot av nunnornas gång i klostergångarna, prasslet av deras dräkter och det svaga ljudet av deras böner.  Kanske hör man ljuden än i dag, en tyst och stilla minut då historiens alla århundraden blandas och blir till nutid. Men Roxens vilda vågor hördes inte den här höstdagen, bara bilarnas brummande när de snabbt åkte vägen fram till Linköping. 

tisdag 21 september 2010

Vattenblänk


Annas blick gick till kyrkogården. Rader med gravstenar stod där och visade på livets gång. Alla ska vi en gång hamna där, tänkte Anna, även jag. Bakom kyrkogården  skymtade Roxen och på den nutida kyrkogården porlade  vatten i en liten damm.  Här låg de, hennes släktingar och Abrahams pappa. Hans Hindriksson, som dog innan han fick se sonen gift. Det hade varit roligt att fått lära känna honom lite mer, tänkte Anna, men nu går det inte alltid som man vill här i världen. Några dör unga och några dör gamla. Såg hösten ut som år 2010 skulle kyrkogården i Vreta kloster i alla fall vara en vacker plats att bli begravd på. Men varför tänka på det då bröllop står för dörren, för den 8 oktober 1758 vigdes Abraham Hansson med sin älskade Anna Persdotter i Vreta klosters kyrka. Och alla var där, för på den tiden var alla tvungna att gå till kyrkan, även om de var trötta och snuviga. Så kyrkan var full av folk den dagen hon sa ja.

måndag 20 september 2010

Kyrkporten i Vreta kloster




Hon skulle ha sin finaste svarta klänning på sig och kyrkans krona skulle pryda hennes huvud. Hoppas den inte var för tung. Och alla skulle vara där, hennes familj och hennes vänner. Abraham skulle ta hennes hand och hjälpa henne ner från vagnen. Hästarna skulle frusta och stampa och så skulle de gå mot kyrkporten och alla skulle vänta där inne i kyrkan. Hoppas bara inte det regnade, man kunde ju aldrig veta i oktober. Hösten var ju alltid så nyckfull. Hade de varit herrskap skulle ett tak kunna spännas upp över gången och hade de levt på 2000-talet kunde ett paraply i plast och i passande färg kommit till hjälp. Kanske ett par gummistövlar skulle sett till att fötterna inte blev blöta. Men för bondfolk på 1700-talet förekom inga extravaganser. Det var tur att vägen till kyrkporten inte var så lång och lite regn hade väl ingen dött av.

söndag 19 september 2010

Klosterkyrkan i Vreta




Anna Persdotter, tager du ... Det var så han skulle säga, kyrkoherden, till henne och Abraham. Hon skulle få gå in i kyrkan, fram till koret som ogift kvinna, sedan gå ut som hustru och fru. Vad hon hade längtat. Hon var ju i alla fall nästan 28 år. Det var dags nu. Tur att hösten var lika vacker som den blev år 2010. En svindlande lång tid bort, 252 år senare. Men vad bekymrade det Anna, kyrkan var lika vacker, kärleken lika stort och hösten lika strålande vilket år det än var.  Och Vreta Klosters kyrka stod där som den alltid hade gjort, i flera hundra år hade den funnits och den står där än, flera hundra år senare. 

lördag 18 september 2010

Utsikten


 
  Utsikten var bedövande vacker och hon kunde stå där i timmar. Slätten, rymden, ljuset, det oändliga. Här var hon hemma, här var hon född och här skulle hon dö. Gud hade ordnat det för henne, hon slapp lämna föräldrarna ensamma. De skulle bara bo nästgårds, nu när hon snart skulle gifta sig och flytta till sin man. En fågel kvittrade till och ett brak fick henne att hoppa högt. Bakom henne dök ett overkligt monster av järn upp. Det lät som en morrande varg men verkade vara en slags vagn utan häst. Det var fullt av glada människor i den och de hade konstiga hattar på sig. De vinkade glatt och åkte iväg skrattande mot staden som låg nedanför den långa backen. Anna sjönk ner på knä, Heliga Guds moder, viskade hon, blundade hårt, och se vidundret var borta när hon öppnade ögonen igen. Men hon hörde skratten försvinna i fjärran.