fredag 31 december 2010

Frusna parkbänkar



Staket är bra på många sätt. De håller barn och hundar inne i trädgården och de håller nyfikna turister långt ifrån huset. Linköpings slotts staket går runt slottsparken, men lämnar mellanrum att kika igenom. Möjligen hade biskop Brask ett staket runt sin biskopsborg eller kanske en stenmur, det är inte så lätt att veta hur det egentligen såg ut så där i början av 1500-talet. Soptunnan och bänkarna fanns i alla fall inte där. En och annan adelsdam på 1500-talet hade kanske tid till lugna promenader och funderingar på en parkbänk, alla andra fick arbeta och slita. Lagstadgad semester var inget de hade hört talas om. Biskop Brask skulle säkert undra över glassätande linköpingsbor som satt med ryggen mot slottet och vilade sig i solen. Men nu i december var bänkarna öde och endast plats för snö. Inte ens en adelsdam från 1500-talet skulle ha lust att sitta på dem en stund.

onsdag 29 december 2010

Slottet och domkyrkan



Promenaden går vidare och där, långt borta, ligger Linköpings slott, det som en gång var en biskopsborg, och Linköpings domkyrka. Gräsmattan är täckt av ett tjockt lager snö som är perfekt att leka i. I början av 1500-talet kanske biskop Brask stod i sitt hem, den stora biskopsborgen och blickade ut över samma gräsmatta och blev förundrad över det vita. Det var tur att han hade nära till jobbet, domkyrkan låg ju alldeles bredvid. Hade snön dessutom vräkt ner en natt, så blev det inte så långt att pulsa i snön, ifall det inte hade blivit skottat innan högmässan började. För vem vet, snöröjningen kanske inte fungerade på den tiden heller.

måndag 27 december 2010

En miniresa i Linköping


Resor kan börja på många sätt, ibland kan det vara att gå ett ärende. En miniresa i vardagen tar plats och öppnar man ögonen och sinnet kan mycket hända på en kort promenad. Ute är det fortfarande december och än en gång har befolkningen i Linköping haft en vinter med snö i mängder. Kylan biter i kinderna och fotografens händer stelnar i kylan. Vilken gång ska följas, vilken går snabbast och vilken gång ger bäst äventyr? Det är bara att välja den här vinterdagen i december. Men det är bäst att välja rätt, för vem vet vad som döljer sig under snön, bakom ett träd eller i den stora snödrivan.

fredag 24 december 2010

Julafton i Gamla Linköping


Snön föll allt mer, dag efter dag. Det verkade som den aldrig ville sluta. Mörkret föll och när julen kom hade det blivit som barndomens och sagornas jular. Mängder med mjuk, vit snö. Ljusen på husen lyste upp det mörka och längst bort, vid torget, stod en stor julgran. När det blev dag skulle torget fyllas med människor och med hästar som drog vagnar. Affärerna skulle öppnas och det där sista skulle handlas. Och dagen gick och tillsist kom kvällen och kylan gjorde att människorna försvann inomhus till värmen. Ute var världen tyst och stilla men plötsligt hördes ett pinglande från skyn och en släde dragen av renar kom susande ner från den mörka himlen. Tomten var på väg. Släden gled mjukt ned i snön. Här var det mycket vackert, tänkte tomten när han stannade vid varje hus, för alla fick julklappar den här julkorts julen i Gamla Linköping. Ingen glömdes bort den här julen, nådens år 2010.
Jag önskar alla läsare en riktigt God Jul.

torsdag 23 december 2010

Ännu en dörr


Dörrar är bra för mycket. Kylan tränger inte in i rummet, myggen hålls borta, snöflingor stannar utanför och objudna gäster får snällt stå kvar. Dörrar kan också öppnas till nya upplevelser. Tid och rum kan förändras. Johan Andersson Wetterström som en dag i början av 1700-talet stod utanför ingången till Linköpings domkyrka, tvekade en aning innan han öppnade dörren in till kyrkan. Det var något märkligt med dagen. För bara några minuter sedan, straxt innan han svängde om hörnet av kyrkan, hade det varit höst, men nu låg snö på ytterdörren och vinden var kylig. Johan Andersson Wetterström vände på huvudet och tittade mot vägen och ett gult hus började svagt skymta där borta och ett tyst muller och brus hördes. Han skakade på huvudet. Det var märkliga ljud och huset var förbryllande. Det fanns ju inget hus där. Han stampade av sig snön och öppnade dörren, han var nog på gång att bli sjuk, möjligen hade han feber. Johan Andersson Wetterström vände sig om en sista gång innan han steg in i domkyrkan och han såg att snön nu föll tätt utanför. Vintern var kommen till Linköping.

söndag 19 december 2010

Yttervägg av sten


Så Johan Andersson Wetterström och hans fru Gässe hade hittat ett bättre ställe att bo på än hospitalets sysslomansbostad. Det nya hemmet låg i Tannefors kvarteret och hade hela väggar och tak, inget var trasigt. Bostaden var förstås inte av sten, och väggarna var inte lika tjocka som domkyrkans. Det var säkert inget Johan Andersson Wetterström tänkte på när han kom fram till Linköpings domkyrkas tjocka yttervägg. Den var så stort och mäktigt, och han var så liten. En krögarson från Motala som visserligen kunde läsa och räkna, det var det inte alla som kunde så där i början av 1700-talet, men att jämföra sig med storheten i Guds boning, det var ändå att ta i. Ingen kunde ju bli större än Gud hur de än försökte. Men vad skulle herr Wetterström göra inne i kyrkan? Skulle han tända ett ljus för sin döda mamma eller be Gud om att det tillsist skulle lyckas. Det att han och Gässe skulle få ett barn tillsammans. Eller kanske skulle han bara vara. Kyrkorum är så bra på det, i alla fall om de är öppna på andra tider än då det är gudstjänst. För om kyrkan är öppet går att slinka in, sätta sig på en bänk och bara vara. Fyllas av rymden, stillheten, lugnet och friden. En stunds meditation för att sedan orka igen, och kanske, om det var i Linköpings domkyrka man satt, kunde världen och tiden förändras. Dörrar ut eller in kan öppnas till nya äventyr eller resor.

fredag 17 december 2010

Bostads funderingar

Linköpings domkyrka var sig inte riktigt lik i början av 1700-talet, på 300 år sker en del förändringar. Alltid är det någon biskop som får för sig att ändra lite här, än där. Ett torn höjs eller blir mindre, något läggs till eller tas bort. Men vad brydde sig Johan Andersson Wetterström om det. 300 år framåt var en svindlande tanke, det fanns annat att tänka på. Domkapitlet tjatade och tjatade på honom att han skulle flytta in i det hus som var ordnat åt sysslomannen. Men där gick det ju inte att bo, det var ju helt fallfärdigt. Visst skulle det vara skönt att bo i närheten av sitt arbete, långa resor till jobbet tar så mycket tid, men någon måtta fick det ju vara. Bara för att man var anställd av hospitalet och en betrodd man, Johan Wetterström skötte ju ekonomin, så fick det vara någon måtta med vad han ställde upp på. Bo i det rucklet det gjorde han inte. Kanske undrade herr Wetterström hur det skulle vara att bo i ett kyrktorn, högt där uppe, straxt ovanför urtavlan. Men det skulle vara besvärligt att gå uppför trappan varje dag, eller han kanske bara fick en stege. Hiss var inte att tänka på, och var låg toaletten? Nej, det fick allt bli att bo på marken. Kanske i Tannefors kvarteret längst ner i backen. Där hade hans fru Gässe hittat en bra lägenhet.

onsdag 15 december 2010

Syssloman Wetterström


Johan Andersson Wetterströms pappa var nog stolt över sin lärde son. Han hade fått gå i skolan i Linköping och på universitetet i Lund, och nu, i slutet av 1600-talet, precis när 1700-talet stod vid dörren, hade han blivit syssloman vid Linköpings hospital. Tänk om hans mamma hade fått se honom, vad glad hon skulle blivit. Men hon var död sen många år och pappan hade en ny fru. Snäll och rar var hon den nya, men hon var ju inte hans mamma. Det var inte tyst i Linköping, ute fanns larmet från staden men det var inte som i dag. Det fanns inga bilar, och det kom inga elever från Berzelius- och Katedralskolan gående på gångstigen vid domkyrkan högljutt pratande om dagens skollektioner. Inga bibliotekarier eller arkivpersonal kom susande nerför backen från Linköpings stadsbibliotek och stadsarkiv. Men om gräsmattan fanns där, den där hösten i slutet av 1600-talet skulle i alla fall Johan Andersson Wetterström slippa stå i lera och titta på domkyrkan, för lera fanns det gott om på hans tid. Men nu var det dags att gå, folk började titta och han hade arbeta som väntade.

tisdag 14 december 2010

En höstdag i Linköping

Och så fortsätter resan till en annan plats och tid. Dimman och mullret vid slagfältet i Hastings år 1066 försvinner iväg. London en jul på 1960-talet försvinner också och en stor kyrka kommer fram. Och nu är det  tidig höst i slutet av 1690-talet. Träden har börjat gulna. En gräsmatta sträcker ut sig bakom ett gammalt hus och bakom en välskött häck syns andra hus. Och där, bland träden skymtar man domkyrkan. Den som alla Linköpingsbor kan se. Den ligger högt där uppe och är så ofantligt stor. Och bredvid det gamla huset står han nu, Johan Andersson Wetterström. Han är tillbaka till ungdomsstaden. Det var här han gick i skolan när han var en liten pojke, och det var hit han kom i slutet av 1690-talet som nyutnämnd syssloman vid Linköpings hospital. Tänk, det kändes nästan som att komma hem. 

söndag 12 december 2010

Åsnan från Lomlom


Men när kung Edvard dog i början av januari 1066 blev Harold Godwinson kung, inte Vilhelm, fast han hade blivit lovad. Och Vilhelm gjorde som många lurade och bedragna, han gav igen. Han fegade inte ut och stannade kvar i Normandie. Nej han rustade sina skepp, gav sina soldater vapen och så seglade han över kanalen. Fast han tog tid på sig. Han kom inte förrän oktober. Och då kom han inte till London utan till Hastings där kung Harold mötte honom. Slaget var våldsamt och där på slagfältet dog kung Harold och Vilhelm blev kung.  Men det tänkte inte ingenjören från Linköping på där han gick på flygplatsen i London för att ta ett flygplan hem. Med sig hade han en ny, vackert glänsande gråblå åsna. Den var stoppad med äkta halm och manen var av brunt garn. Den skulle dottern få, det var hans present från ”Lomlom”. Vad han inte visste var att långt senare skulle tre ättlingar till Harold Godwinsson och ingenjören titta på den gamla åsnan och undra vad det var för speciellt med den där gamla raggiga, lätt dammiga leksaken. Den var ju inte ens mjuk och svansen var borta. Att åsnor också har en plats i historien tänkte de inte på, nya dataspel lockade. Och en riktig åsna, den åsnan som bar Maria på väg till Betlehem en gång för mycket länge sedan, tänkte absolut inte på dataspel, eller slagfält eller flygplatser, eller på det konstiga att några sentida ättlingar fick spela Marias åsna i julaftonens skådespel i kyrkan. Och vilken kyrka sen, vad mycket sten den var byggd av.

fredag 10 december 2010

Julänglar med trumpeter och varma kläder

Det går ju att undra om julänglarna i London på 1960-talet trumpetade för att folk skulle förstå att det var jul, eller om de trumpetade för att de övade inför en julkonsert. De hade i alla fall tjusiga kläder på sig. Tröjor i grönrutigt och tröjor i lila. Kjolarna i vitt hade en chick bård i samma färgställning. Gatans hus pryddes av många änglar och det kanske behövdes, det gällde ju att höras över trafikbruset. Fast just vid det här tillfället, när kortet togs, fanns det inte så många bilar på gatorna, och det var ju tur för ingenjören från Linköping som tog kortet. Då kunde han höra trumpeternas ljud, det fanns ju inga bilar som störde. Många änglar med trumpeter skulle också behövts för att överrösta Vilhelm av Normandie och kungen av England, Harold Godwinson, när de och deras soldater brakade samman i slaget vid Hastings.  Men det är att gå händelserna i förväg, det är inte den 14 oktober 1066 och ännu har inte Harold Godwinson blivit kung. Det är fortfarande december år 1065 i London och kung Edvard ska deltaga vid Westminster Abbeys återinvigning. Vad han inte vet är att han bara har en kort tid kvar att leva och att änglarna snart ska låta trumpeterna sjunga hans väg in i himmelen.

torsdag 9 december 2010

En stor klocka i december

Året var 1859 då den stora klockan i London togs i bruk, och någon gång på 1960-talet stod den där  en gråkall decemberdag. Kung Edvard hade ingen aning om det, han var ju död sen länge, och ingenjören från Linköping var inte född då. Men kungen hade säkert gillat den stora ståtliga klockan, den var ju så imponerande. Men nu fanns den inte den där decembermånaden år 1065, så kungen fick istället tänka på sin ståtliga kyrka som snart skulle invigas. Kanske föll snön över London och möjligen fick Harold Godwinson, en av det tre personerna som hoppades på att bli kung, svårt att gå i halkan när han skulle till slottet, eller så blev han blöt av ett strilande regn. Och snöade det på andra sidan kanalen, i Normandie, där Vilhelm putsade på sina skepp och smidde sina planer?  Även Vilhelm ville bli kung av England, och han hade ju blivit lovad. Den tredje tävlanden om tronen var bara en ung pojke, han blev snabbt bortplockad ur tävlingen, kanske var han ute och lekte i regnet eller gjorde en snögubbe. Det blev tillsist två tävlande kvar, Harold och Vilhelm och snart skulle de mötas, för kung Edvards tid var räknad, i januari 1066 skulle han dö. Och tiden i London var också slut för ingenjören, snart skulle han åka hem till Sverige och fira jul. Och så var det ju det där med paketen till barnen. Vad skulle han köpa?

tisdag 7 december 2010

Promenad längs strandkanten

Kanske gick de viktiga männen och kvinnorna en promenad längs strandkanten någonstans i London, när kungen inte behövde dem i närheten. Möjligen funderade de på vem som skulle bli nästa kung. Skulle det bli någon som kunde ge dem makt och rikedom eller skulle de bli tvungna att hastigt fly sin väg. Lämna hus och hem och bosätta sig utomlands. December året 1065 var fullt av planer. När kungen väl var död var det bara en person som kunde väljas till ny kung, så det gällde att lägga sina kort rätt. Det gällde att vara förberedd. Vad kung Edvard själv tänkte på är inte så gott att veta. Sannolikt tänkte han en del på Westminster Abbey, den stora klosterkyrkan som skulle återinvigas om bara några veckor. Ingenjören från Linköping som gick där någon gång i december på 1960-talet, tänkte nog inte på Westminster Abbey, och absolut inte på snö, det var något han inte tyckte om. Möjligen tänkte han på vad han skulle köpa till barnen, det var ju snart jul. Något djur kanske, ett litet och uppstoppat och kramvänligt.

söndag 5 december 2010

London december år 1065


Till London kan man åka med både båt och flyg, men hur en ingenjör tog sig dit på 1960-talet vet jag inte. Sannolikt åkte han med flyget. Tidigt på morgonen gick han iväg, vi vinkade tills vi inte såg honom längre, han skulle ju vara borta så länge, säkert en vecka. Sen gick vi där och längtade och jag visste, att när han kom hem fick jag något paket. En december i början av 1960 talet for han iväg, snön föll här hemma i Sverige, vintrarna var ju som alltid vita med mycket snö, julstämningen var perfekt, men hur var det i London? Fanns det någon julstämning alls??? Jag bara undrar. Bilderna visar inte en snöflinga ens. Annat kanske det var julen år 1065. Möjligen snöade det för fullt eller annars var det lika grått och trist som på 1960-talet. Det fanns i alla fall inga elektriskt lysande juldekorationer, inga bilar och inte så många och höga hus. Drottning Elisabet fanns inte, varken den första eller andra, utan kungen i riket hette Edvard, och han var gammal och skulle snart dö. Ingen av de fina män och kvinnor som samlades runt den döende kungen tänkte på julklappar, julskinka och glögg. Nej, alla undrade vem som skulle bli kung efter Edvard. Det var en av tre, vem skulle det bli? Spänningen var olidlig, det var som ett tävlingsprogram på TV.

fredag 3 december 2010

Genom en öppen grind


Med grindar är det som det är. När man går igenom dem passeras en gräns, man lämnar något och går in i något annat. I muren runt kyrkogården i Ask finns åtminstone två grindar, båda går att öppna, i alla fall när det inte finns någon snö på marken. Eftersom det var en varm sommardag år 2010 då kortet på grinden togs, så gick alltså grinden att öppna. Och när öppningen i muren passerades, tog den fotografiska resan en annan väg än den som ledde ut på vägen till Vinnerstad och Motala. Vi fick inte se när Salomon Danielsson och hans familj flyttade tillbaka hem till Vinnerstad några år efter slagsmålet i Ask 1715. Vi fick inte höra en rungande predikan av kyrkoherde Hulthenius i Vinnerstad kyrka år 1688 eller se när Cornelius Wetterström kom med sin fina fru till högmässan i Motala kyrka år 1725, nej, dit vi kom var det helt annorlunda. Det var på en annan tid, en annan plats och det var vinter. Men var fanns snön???

onsdag 1 december 2010

En vinterhögmässa i Slaka


Det fanns vackra, soliga vintersöndagar då systrarna Sinclair på Lambohovs säteri satte sig i sin vagn och blev skjutsade upp till Sophia Albertina kyrkan i Slaka. En speciellt solig vintersöndag i slutet av 1700-talet ringde kyrkklockorna in till högmässa. Hästarna och vagnen stannade utanför kyrkstaketet och systrarna gick försiktigt längst gången in till kyrkan. Det gällde att inte halka, hur skulle det se ut, om de låg där på kyrkogången och flaxade med armar och ben. De vackra sidenkjolarna skulle blötas av all snö och kanske skulle underkjolarna synas. Det gick inte för sig. Adelsdamer halkade absolut inte omkull på hala vintervägar och aldrig någonsin sprattlade de så underkjolarna syntes. Men frös gjorde systrarna Sinclair nog den här vackra och mycket kalla vintersöndagen, för vid slutet av 1700-talet använde inte damerna termobyxor och pjäxor när de skulle till kyrkan, inte ens förståndiga läderstövlar med rågummisula hade de. Och var fanns täckjackan? Möjligen hade systrarna en vargskinnspäls att värma sig i eller så kanske de tog med sig filtar in i kyrkorummet, för där inne var det kallt. Inga element värmde och ingen brasa sprakade. Kanske hoppades prästen på ett Guds mirakel, sådant hände ju ibland. Kanske Gud just den här söndagen i sin nåd skulle värma kyrkan på sitt magiska vis, det kanske blev som om solen tittat fram och sommaren var här. För med Gud kunde man ju aldrig veta, han gjorde ju det han visste var bäst.

tisdag 30 november 2010

Och så kom vintern


När snön kom den där vintern i slutet av 1780-talet var Salomon i Ask redan död, men Gustaf Rydgren, organist i Slaka kyrka levde i, får vi hoppas, högsta välmåga. Vägen genom hasselbacken fanns väl inte, möjligen låg en stig där, men hade Gustav levt idag skulle stigen blivit en väg och den skulle vara skottad och promenadvänlig.  Men i slutet av 1700-talet, när snön vräkte ner som mest, suckade nog Gustav över snön, där var dåtidens människor lika nutidens, men han brydde sig inte om strömavbrott, inställda tåg, vinterdäck eller avbrutna TV-program. Utan elektricitet var brasan och de levande ljusen den enda ljus- och värmekälla han hade och den skötte han om själv. Inga strömavbrott kunde störa det. Och inte behövdes det köra bil till Norrköping för att se en basketbolls match just den dagen. Det blev till att stanna hemma och hålla sig så nära sitt hem som möjligt. Livet hade inte förändrats så mycket sen Salomon Danielsson i Ask levde, i början av 1700-talet eller till slutet av samma århundrade då Gustav Rydgren tittade ut genom sin dörr. Snöstormar och vinter var inomhusväder, och gav tid till samtal, sång och reparationer av verktyg. Ingen kom på idén att ta en powerwalk i snön eller joggingtur, men jag undrar om någon åkte kälke nerför backen som ledde till Lambohovs säteri?

söndag 28 november 2010

Slagsmålet den 20 mars 1715

Det var väl egentligen ingen som visste hur det hela började och vem det var som startade, men plötsligt var det igång. Det var sent på söndagsnatten den 20 mars 1715, Salomon kom just in i sitt hem, kanske hade han varit ute och sett till djuren en sista gång. Han hade hört oväsendet på långt håll och väl inne höll han på att snubbla på högen av släktingar som låg på golvet i vilt slagsmål. Sven Persson slogs mest och svor så det osade medan han måttade in slagen på Lars Olofsson och Johan Hiort. Även Salomons systrar Sara och Ingeborg var med i slagsmålet och Lars Jonsson, Pär Olofsson och Salomons bror Jöns. Och så var Elisabet Johansdotter med, hon var redan änka så man kan ju ha förväntat sig ett bättre uppträdande och med var också Lisbetha, hon blödde och skrek och slogs för allt hon var värd. Salomon försökte avbryta slagsmålet och grannarna kom säkert springande och hjälpte till. Ingen kunde sova i det oväsendet. Tillsist kom prästen och han var mycket upprörd. Inte nog med att ingen kunde sova i byn den natten, det svors också på en söndag, på vilodagen. Prästen anmälde det hela till fiskalen Johan Liunggren och det togs upp i tinget den 11 maj 1715. Då hade såren och blåmärkena redan försvunnit och vintern hade blivit till vår med värme och ljus. Och kanske hade minnet av händelsen redan försvunnit, livet går ju vidare, det är ju en ständig resa.

tisdag 23 november 2010

Ännu mer funderingar i Ask

Salomon Danielsson hade svårt att hålla tankarna borta där han satt i Asks kyrka den 20 mars 1715 och lyssnade till prästens ord. Han sökte med blicken efter någon bild i det vackra kyrkorummet. Väggar och tak var vackert utsmyckade. Kanske det kunde hjälpa honom att lyssna. Men tankarna vandrade i väg igen. Efter högmässan skulle han och hans fru bjuda några släktingar på mat. Flera hade redan kommit och några skulle komma till under eftermiddagen. Undrar hur det skulle gå, skulle maten räcka och skulle alla vara sams. Släkten kunde bli lite brusig ibland och det hände ju att någon kunde ta till knytnävarna. Framtiden var lika omöjlig att se in i då som nu, men kunde Salomon ha sett in i den skulle dagen säkert blivit annorlunda. Kanske han inte hade bjudit in alla sina släktingar utan bara några av dem. Men det kanske inte gick, någon hade säkert blivit sur och då blir det som det blir på kalas, man får chansa lite och hoppas att alla uppför sig ordentligt.

Problem

Det har sedan ett par dagar inte gått att få in bilderna på bloggen. Det jobbas på att lösa problemet, så min fotografiska resa har en ofrivillig paus just nu. Den startar så snart det bara går.    hälsningar Gunilla

fredag 19 november 2010

Funderingar under en predikan 1715


Ask kyrka var som vanligt fylld av församlingens medlemmar, så när kyrkherden sa att alla skulle be böjdes många huvuden ner i bön. Han tackade Gud för både det ena och det andra och så bad han om att våren skulle bli varm och skön och de skulle tänka mycket på Sveriges prinsessa, hon som hette Ulrika Eleonora. Hon skulle gifta sig om bara några dagar och om alla önskade henne ett lyckligt äktenskap skulle säkert Gud höra deras böner. Salomon Danielsson undrade nog lite över hur hon såg ut. Någon sådan förnäm person hade han aldrig träffat. Kanske var hon lik sin bror, Sveriges konung, Karl den tolfte, och han var säkert vacker och stilig. Han var ju deras kung. Men han skulle vara hemma i Sverige, inte ute och kriga vareviga minut. Salomon hade hört att han fanns i Stralsund, och den staden låg inte nära Ask och Vinnerstad. Den låg inte ens i Östergötland. Vad prästen predikade om hörde inte Salomon för det är som det är ibland, när predikan är för svår att lyssna på vandrar tankarna iväg till andra, ibland viktigare saker.

torsdag 18 november 2010

Asks kyrktorn


Salomon Danielsson stannade vid kyrkporten och tittade upp mot tornet. Det var så högt att det nådde nästan till himmeln. Och där bodde Gud. Salomon kände en stor trygghet i det, att veta att Asks kyrktorn nådde ända upp till himmelriket. Vinnerstad kyrktorn nådde också upp till himlen. Kanske var det så att alla kyrktorn gjorde det? Vad visste Salomon? Han hade inte sett så många kyrkor i sina dagar så han visste inte bättre. Kyrkoherden pratade ibland om den stora kyrkan i Linköping. Domkyrkan. Där gick hela kyrkan in i Guds vardagsrum. Den kyrkan skulle vara något att se. Men i Linköping hade han inget att göra, han var ju bara en enkel bonde. Salomon hade haft tur, han hade fått tillfälle att bruka en gård i Asks by i närheten av hans barndomshem i Vinnerstad, och så hade han gift sig. Med Kerstin, den vackraste flickan som fanns. Och nu var hon hans och ingen annans. Men han längtade hem till Vinnerstad, det gick inte att komma ifrån, de ville båda hem igen. Och så började  kyrkklockorna ringa den där marsdagen år 1715.

tisdag 16 november 2010

Ännu en kyrkogrind


Kanske kom han och hans familj genom den här grinden vid Asks kyrka den där förmiddagen söndagen den 20 mars 1715. De skulle till kyrkan som de flesta människor gjorde varje söndag. Det var ju kyrkoplikt, så det fanns ytterst få orsaker som kunde godtas för att få vara hemma från kyrkobesöket. Så även om tröttheten värkte i kroppen var det något man gjorde. Inga sena festnätter eller extra långa arbetsdagar gjorde någon skillnad. Ingen shoppingrunda på Ikea eller bland stadens affärer gjorde någon skillnad. Ingen extra lång sovmorgon gick att få. Till söndagens högmässa gick man och det gjorde också Salomon Danielsson i Asks församling i Östergötland.

måndag 15 november 2010

På väg hem


Så gick ännu en semester mot sitt slut. Efter att ha cyklat i flera dagar vände Stina Lindgren och hennes väninnor hemåt igen. De har haft tur med vädret, möjligen har en och annan punktering på något cykeldäck sinkat deras resa. Säkert har ett och annat skavsår irriterat den annars perfekta turen, men det är sådant man får räkna med på cykelsemestrar. Tur att kameran fungerade och att filmen räckte. Det var långt innan digitalkamerans tid, det fanns inte flera hundra bilder att ta. När de kom fram till stationen kunde de kanske ringa hem till Småland och berätta att de var på väg, annars visste de där hemma när de skulle komma. Om nu inte tåget blev försenat förstås, tåg har ju en benägenhet att göra det. Kanske var det annorlunda i början av 1920-talet. Tågen kanske höll tidtabellen, men … stannade de där de skulle, eller fortsatte de bort och tog en annan väg. En väg som ledde till någon annan plats, någon annan tid … och resan den fortsätter.

söndag 14 november 2010

Vila vid fjällkanten


Efter en lång cykeltur kan en välbehövlig vila göra underverk för slitna ben. Stina Lindgren och hennes väninnor kom tillsist fram till en vacker fjällsluttning. Efter att parkerat cyklarna tog de en kort promenad och tillsist hittade de en bra plats för vila. Snön låg fortfarande kvar här och var, men det var inte speciellt kallt. Solen sken och den värmde en del. Kanske tänkte de på att semestern snart var slut och det var dags att återvända till tågstationen och ta tåget hem till Småland. Eller så njöt de bara av friden.

lördag 13 november 2010

Vid ett vattenfall

Vattenfallet var stort och brusande. Damerna på cykel hade aldrig sett något liknande. Hemma i småland fanns inte dess like. Två män hade kommit fram till vattenfallet långt tidigare. Kanske de körde dit med bil. De stod där och sparkade i snön. De verkar dock vara välklädda så de frös nog inte. Sannolikt är fallet Njupeskär, Sveriges högsta vattenfall som ligger i Fulufjällets nationalpark i Dalarna och bilden är troligen från början av 1920-talet.